Pressade som ett par Gabardinbyxor på 1920-talet. Ungefär så har vi känt oss senaste tiden. Även om man inte aktivt tänker på det så har de sju veckorna i Kanada inneburit rätt så mycket press. En del på grund av att vi från början inte vet hela upplägget med introduktionen, när vi kan börja köra, och hur det väl kommer bli. Enbart körkorten har varit en historia för sig.
Redan i Danmark pluggade vi teori tills ögonen blödde, dock tog vi väl tillvara på väntetiden där och tusentals frågor om både bil, lastbil och luftbromsar besvarades om och om igen. På plats i Kanada så började vi med att skriva teorin för bilkörkortet, sedan blev vi bokade för ett par körlektioner innan det var dags för teoriproven för luftbromsar och sedan slutligen lastbil.
Att sätta sig i en bil i ett nytt land – även om de också har högertrafik – är inte helt lätt. Man kände sig verkligen som 16 år igen, helt grön bakom ratten trots 30 års verklig erfarenhet, jag med de senaste årens många långa mil i ryggen via jobbet och Ms 20 åriga lastbilskörning. De båda borgade ju för säker och erfaren körning kan man tycka men när trafikregler och skyltar är helt nya, vägarna och filerna fungerar olika och trafikanterna kör som biltjuvar hela bunten – ja då är det inte helt lätt att agera normalt.
Nu är det över och vi är stolta innehavare av Class 1. Körskolan med Anthony i spetsen har varit underbara och alla lärare och övrig personal har inte bara varit trevliga utan otroligt proffsiga och lyhörda.
De är också pressade. Den 1 september gäller nya regler och ett lastbilskort blir dubbelt så dyrt och kräver mååååånga fler timmar, allt detta på grund av en hemsk olycka nyligen där en inte tillräckligt kunnig chaufför körde ihjäl en buss med barn.
Så pjuuuu att vi klarat detta i sista stund, både tidsmässigt och ekonomiskt. Ärligt talat vet jag inte hur vi gjort om jag blivit kuggad och inte fått någon ny tid före sista augusti. Jag hade varit tvungen att gå hela den nya kursen och betala för den också. Första lediga klass är dessutom inte förrän i januari, så dubbelt pjuuh!!
”Kan I få that one!” Helt sjukt men vi har börjat blanda språket när vi pratar med varandra! Det låter helknäppt men det blir så utan att man tänker på det. Häromdagen skulle jag förklara hur affären var som jag nyss besökt och halade ur mig; ”som ett little ICA typ!”
Jösses, eller Holy Moly menar jag, hur löjligt har man inte själv tyckt det har låtit när svensk-amerikaner glömmer svenska ord eller bryter på svengelska efter kort tid i det förlovade landet. Så jag blottar stupen och ställer mig till förfogande för verbal mobbning angående detta, vassego!
Vi har nyss varit inne på körskolan och tackat för oss, lämnat en liten chokladask på antagligen ytterst svenskt maner och tackat för deras support och tålamod med dessa steppande Swedes.
Trucksen på bilden är lagom stora, mitt axelparti går precis under backspeglarna och huvudet imellan, som gjorda för mig, men jag behöver väl inte tillägga att min käre äkta ”hälft” (ärligt, det är mer jag som är hälften av honom men ändå!) fick gå runt halva parkeringen för att komma fram eftersom hans axlar och inget annat på honom heller, var kompatibla med dessa pickups.
Nu ska vi till kontoret och träffa HR-avdelningen, och ytterligare en dag i paradiset är snart över, så ha en nice day and ta hand om each other!
Mackan & Erika 