🇸🇪 Flaggan på verandabordet vajar sakta på halvstång och rosorna utanför doftar starkare än någonsin. Koltrastarna överträffar sig själva i vacker sång till foderfabrukens dova bakgrundsbrumm.
Kaffet är urdrucket, tårarna har torkat på kinderna och samtalet oss emellan har nu på förmiddagen handlat om döden. Inte så konstigt, vi har nu på morgonen varit till veterinären i Landskrona och låtit vår lilla katt Missy stilla somna in.
Missy som skulle bli 17 år, Diva of fu**ing everything. Katten som trodde hon var en hund och som har följt mig överallt fram till nu. Om jag så gick en sväng på 50 meter eller 5 km följde hon efter. Till och med i skidspåret där endast svansen syndes en bit bakom när man vände sig om. Missy- katten som åt grizzlybjörnar till frukost.
Som djurägare styr man över en annan individs liv, man har ett ansvar. Hade vi bott kvar i Sverige så hade naturligtvis kissen fortsatt leva sitt liv. Men hon har flyttat färdigt. Även om vi skulle lämna henne till ett nytt hem skulle jag inte ha koll, så nej. Hon har haft ett bra liv. Speciellt sista året utan andra katter eller lägre stående varelser (läs hundar) i huset. Endast tjänstefolket.
17 år och ett antal slagsmål och blessyrer senare. Helt blind på ena ögat och halv på andra. Vägandes stöddiga 2 kilo räddes hon varken stora hundar eller jobbiga ungar, de fick snart om än smärtsamt veta att det var hon som bestämde. Katten med det högsta marktrycket i världshistorien. Dessa små tassar var bara avslut på benen, ungefär som mina blygsamma 35or. Det bästa hon visste var att ligga i det solvarma gårdsgruset och rulla sig. Men nu kommer de små tassarna inte vicka sig fram i gruset eller tassa ljudlöst över gräsmattan igen.
Nåväl, nu ligger hon i jorden nere vid björkallen sida vid sida med gårdens tidigare hundar. De kan hon hålla i schack framöver.
Tack för att vi fick äran att skämma bort dig fröken Missy, vila i frid.
Mackan & Erika 