🍾 Poff! Det inbjudande ljudet av en champagnekork ljuder över nejden. Häromdagen på grund av ett ytterst välförtjänt firande av en flitig student.
Den guldfärgade folien och grimman har inte helt sällan skalats av i det Ättehögska hushållet.
Men firande och glädje blandas med olika känslor. I dagarna ryker de sista kartongerna med lite kvarvarande böcker och husgeråd här hemma och köparna har stått på kö härutanför vissa dagar. Planen att en ”dödsbofirma” skulle hämta och sedan flyttstäda fick revideras på grund av att de först tyckte det var för mycket saker, de hade inte plats, sen gick de inte att få tag på.
Jakten på andra firmor fortsatte, en auktionsfirma sålde en del, och jag fortsatte lägga ut Blocketannonser i ständig ström. Flera samtal till olika secondhandbutiker blev det men ingen hade tid att hämta. Myrorna hämtar endast i Sthlm, Gbg och de andra hade inte tid! Vi har ingen möjlighet att köra iväg ca 20 flyttkartonger och lite småmöbler samt diverse verkstadsprylar nu heller.
Alltså, när man har massor av fina saker att SKÄNKA, och ingen är tillräckligt intresserad, vad beror det på? Ett svar kan vara att samhället översvämmas av prylar, konsumtionen är lavinartad, folk jagar status och köper nytt för att få kickar och tom lycka och ger bort det begagnade så det blir fullt överallt?
Jag är ett stort fan av gamla saker, de har förutom patina och en historia en ”själ”. Så även fast jag rensade, sålde, och eldade massor när jag flyttade från Sörgården så hade jag med mig en del prylar hit. Allt från gamla kyrkbänkar, spinnrockar och trälådor. Det käraste föremålet efter mormors kaffekvarn och en Reda-hylla är en sockerlåda. En brun trälåda innehållandes en tvättäkta socker-kon, samt en sockertång.
Häromdagen fick jag en intressent på den, sa mitt pris och den skulle säljas, gissa om det högg till i hjärtat och ångesten kröp fram. Jag ville inte!
Under Ervalla-besöket ett par dagar senare så tog jag fram den medhavda sparade Ervalla 600-års- Champagnen för att efter 4 år äntligen öppna den. Vilket tillfälle kunde vara bättre än det sista Ervalla-besöket på väldigt länge!? Efter att bubblet var urdrucket ville min far promt visa Markus sin kära Hembygdsgård.
Hembygdsgården där jag från barnsben sprungit bland timmerhusen, andäktigt smugit runt på de grå breda knirrande golvplankorna och förundrat tittat på alla gamla saker, allt mellan himmel och jord, köksredskap, leksaker, handmålade tapeter och möbler.
Denna gång såg jag en sak jag inte lagt märke till förut. En sockerlåda. Tom inuti och i avsaknad av lådan i botten. Då slog ångesten till igen, dels av att se så många av mina saker där, saker som jag sparat i många år men nu sålt, pinnstolar, strykärn, bakpryttlar, men sockerlådan… åääähhhh!!!!
Jag har inte känt så med en endaste pryl förut. Fnyst åt dem som krampartad håller i sina saker och tvärtom känt lycka och frihet när vi sålt av grejjor. Nedvärderande sett på när vuxna män gråtit över att tvingas sälja sitt tvspel och sluta röka på Lyxfällan för att ha råd med hyran.
Men sockerlådan gav mig en magspark. När jag försökte rannsaka mig själv och hitta en förklaring ställde jag mig följande frågor; Varför känner jag så här, och vilka minnen förknippar jag med detta? Vet ej exakt varför men några minnen har jag definitivt inte, köpte den själv på en loppis så mitt beteende är helt orationellt. Så jag bestämde mig för att lägga känslorna på hyllan, skärpa mig och gå vidare helt enkelt. Då lättade det.
Igårkväll korkade vi upp Rosebubblet på bilden till utsikten jag snart bara kommer drömma om. Ja givetvis under högljudda protester från M, stans grabbigaste grabb vägrar ju officiellt förknippas med rosa bubbligt viiiin, snacka om gay!! Men hans glas tömdes minst lika snabbt som mitt minsann!
Mitt i rose- och ostmyset dök prylfrågan upp igen. Vad göra?? Nu orkar jag inte hålla på mer med annonser och inte jaga ställen att skänka saker till längre, orkar inte fråga vänner o bekanta om de vill köpa saker till superlåga priser längre…
Kan vi inte bara ta hit en container och ösa in det sista i?? Jo, så fick det bli. Saker – fina saker för tusentals kronor kommer nu kastas. I skrivandes stund väntar jag nu på lastbilen som är på väg hit. Så på fredag eftermiddag är huset och alla uthus helt tomma sånär på en säng, gräsklipparen samt våra 4 resväskor med kläder. De förstnämnda redan tingade och hämtas dagen för avresa.
Kommer aldrig tycka synd om energidrycksknarkande snåbarnsföräldrar på Lyxfällan någonsin men angående min kära sockerlåda har väninnan som köpte den lovat att jag ska få köpa tillbaka den om (när!😉) hon vill sälja den!
Mackan & Erika 