🍒 Gudars skymning vad vi är otåliga nu. Vi kan nästan inte vänta tills dagen kommer då vi kliver på planet till New York för vidare färd mot Winnipeg. Till friheten. Eller nya bojor. Eller frihet under ansvar.
Jag har alltid haft jobb jag trivts med. Som lärt mig nya saker, som utmanat mig och stärkt mig. Utöver det så har jag hittat på saker på fritiden som också varit en utmaning, inte sällan för att visa någon att jag visst kan och klarar något, ibland för mig själv allena. När det kommer till kritan har jag hittat på så många olika saker så det till slut har blivit bojor. I all fall på senare år, närmare bestämt uppemot de senaste 20 åren. Fällan jag gått i igen och igen men som jag nu – äntligen börjar känna igen, är sockerfällan. När jag får en ide som känns lysande, så drar adrenalinet igång, jag riktigt känner på mig att detta bara måste jag göra, och det kommer bli bra. Det rusar genom kroppen och man vill starta upp nu för att inte snabbt nog komma till kicken av succé, det njutbara söta.
Som till exempel Landsbygdsupproret, eller Biggerst Winner, eller Lantiskryzzen, eller …. ja exemplen är många.
En vild ide, som kicksparkar igång, jag lägger all fritid på att genomföra den, så bra det bara går, för halvhjärtat är inte min grej. Allt eller inget.
Problemet är att allt oftare så strax efter att man sjösatt en ide, så landade det typ 10 ton odefinierbart på axlarna. Allt roligt kändes plötsligt superjobbigt, och det krävdes oerhörd självdisciplin för att slutföra. Senaste exemplet var årets Lantiskryzz, den femte och sista. Många hade hört av sig och jag hade till slut bestämt mig för att genomföra den. Trots de hundratals timmar av förberedelser det krävde, och en 24-timmars resa på helspänn för att de hundratals deltagarna skulle vara nöjda. Jag hade tagit in en offert på stället vi skulle vara på och skulle börja skriva texten till ett event på Facebook, när jag riktigt stannade upp och rannsakade mig själv. Jag sa till Markus, att nej, jag/vi gör det inte. Axlarna var redan nedtyngda redan innan jag tryckt på startknappen, trots att det är bland det roligast jag någonsin gjort och upplevt så blev bojjan för tung. Vuxenpoäng på det måste jag erkänna, och jag har blivit mycket bättre på att säga nej till olika saker. Nu är min tidsålder inledd, min och Markus, och han får banne mig börja ta ansvar för mina handlingar nu. Eller hur var det.
Nåväl, när jag tackade ja till att bli nominerad till Partiledare för Landsbygdspartiet oberoende för nästan 4 år sedan så kändes det inte bara hedrande och stort. Jag kände också att jag på allvar fick chansen att kunna synas för att påverka det jag brann för. Landsbygdsfrågorna.
Jag var väl medveten om att det skulle krävas huvuddelen av min fritid men att det skulle bli så många timmar hade jag inte kunnat drömma om. Ett 3-årigt jonglerande hade sett sin början. Ett fantastiskt roligt uppdrag, som verkligen utmanade men givetvis även stärkte mig. Jag svarade på mejl, inlägg och meddelanden. En hel del telefonsamtal har det även blivit. För att inte tala om debattartiklar och intervjuer. Möten, både med riksstyrelsen och lokalt. Ett ständigt flängande på helgerna för att möta medlemmar och väljare. Jättekul. Men jättejobbigt. Ihop med allt annat jag pysslade med vid den tidpunkten. Jobb, gårdsbyggande, djur, övriga uppdrag och familjen, ja och mig själv, men den senare kunde jag rationalisera bort.
Hade jag enbart haft partiledar-uppdraget så hade jag om Gud velat – och medlemmarna – kunnat fortsätta ett par år ytterligare. Problemet blir som jag skriver om i avsnitten om ”Att bli en nolla”. Jag hade under så lång tid, haft så mycket att göra att reservdunken började bli lika tom som Sveriges krigsreserv. Skit-tom rent ut sagt.
Sedan ska jag inte sticka under stol med att man blir påverkad på andra sätt än att få kickar, stress och press. Mitt beteende behövde finslipas. Man kan inte uttrycka sig hur man vill på till exempel sociala media. Man kan inte bete sig hur som helst i sociala sammanhang. Man kan inte visa könet eller köpa choklad på firmakortet, inte heller skulle man kunna komma undan med att ljuga, skicka in kvitton för boenden man inte haft och sådana saker. Eller… det kan man ju visst i fantastiska Sverige om man är politiker vill säga. Men jag ville icke varken svära, vara otrevlig eller klä mig hur som helst när jag representerade Lpo (vilket i själva verket är dygnet runt även fast det är ett högst ideellt uppdrag)
Jag fick på ett annat sätt börja tänka mig för vilken kostym jag hade på mig och vad den krävde av mig. Vad jag sa och vad jag inte skulle säga. Inte jättejobbigt, mest lite hämmande. Sedan var jag ju vald för att jag var just jag. För att jag brann för landsbygden och vågade stå upp, och sticka ut. Så för mycket skulle ju inte slipas ned. En balansgång som jag ständigt fick tänka på. Givetvis måste man ju uppföra sig mot sin arbetsgivare också, men med en anställning så har man även ett privat jag vars gränser kan vara snäppet mer kreativa så att säga.
Nu har jag avsagt mig samtliga föreningsuppdrag. Mina barn är utflugna. Jag har 5 veckor kvar på jobbet och det enda åtaganden jag har kvar är att betala de återstående räkningarna, fortsätta vara en bra förälder vid behov och sedan kan jag lägga all energi till att vara en superduperninjamegafantastiskt snygg glad kåt och tacksam sambo och blivande fru åt världens bästa Markus. I stort sett så nära ansvarsfrihet man kan komma. Deal älskling?
Mackan & Erika 