119. Vill du åka hem? Mental fosterställning. Erika

I går kom tårarna. Mitt under inmundigandet av en pappersmugg Kanuckiskt blaskigt kaffe där på färjan mellan Vancouver island och fastlandet.

Helt plötsligt insåg jag att ”hemma” i Sverige där kläddes granar, där käkades skinkmackor och svetten lackade när de sista julklapparna inhandlades och slogs in. De sakerna gjordes utan mig, av mina barn utan mig, utan oss. Jag kunde inte hejda det utan tårarna steg i ögonen och jag tittade upp från muggen på en någon frågande Markus.

Jag sade till honom att ”I Sverige pyntas det just nu julgranar”. Markus tittade begrundande på mig medans han tog fram mobilen. ”Vill du åka hem?” Frågade han, när jag tvärsäkert sa ”Nej”. Sa han bara ”vi ringer ungarna.”

Med snorig näsa och blöta kinder satt jag mitt emot honom när han i vanlig ordning kivades med både Jennifer och sedan Christopher. De berättade vad de gjorde, mycket riktigt det handlade om paket och julmat, de var med sin pojk-respektive flickvän och visade under video-samtalet välstädade lägenheter med pyntad gran, inslagna klappar och glatt humör.

När han vände mobilen mot mig så snörvlade jag ännu mer och nya tårar droppade på det lilla bordet. Vi satt inklämda mellan diverse resenärer på väg mot fastlandet och hade precis upplevt den näst bästa veckan i vårt gemensamma liv.

Hittills under de snart 6 månader vi varit här så har vi inte haft en jobbig stund på grund av någon hemlängtan. Det finns vissa stunder när vi sprungit på pumpen på grund av okunskap och missförstånd som man ledsen ilsken och besviken velat göra som Jim Carrey i Dum och Dummare, sätta sig bakom en dörr, suga på tummen och mässa ”I am in a happy place I am in a happy place och gömma sig i en mental fosterställning.

Och vi är inga stora Julfantaster någon av oss men tydligen var det ändå något djupt rotat i mammahjärtat som vaknade till liv lagom till jul. Ungarna är stora, har ordnat liv med jobb och partner, de är kloka fina människor som nu i detta var ”större” än sin mamma och tröstade. Inte klokt.

Jag vägrar ha dåligt samvete, men vi längtar såklart efter dem och när vi väl ses, Holy moly vad härligt det ska bli!

Nu när jag avslutar dessa rader har vi precis vaknat upp på Flying J i Nanton söder om Calgary. Klockan är halv åtta på morgonen den 24 december och jag sprang nyss in på macken och pudrade näsan och sa God Jul till de ytterst trevliga damerna här inne. M ligger fortfarande och småsnarkar, han är sliten efter ”semestern” men kaffet puttrar och jag ska plocka fram skinka och senap, tända ett par ljus och väcka honom strax. I Sverige är klockan 15.30 så ni sitter väl överallt mätta och belåtna och väntar på att Kalle Anka ska ta slut så ni får öppna berget med julklappar?!

Lite senare när vi passerat gränsen till USA och har obegränsad surf igen ska vi ringa våra nära och kära i Sverige. Kanske gråta en skvätt till men mest glädjetårar över att få se dem och höra vad de gör allihop.

Vi önskar er alla en härlig julhelg, ta hand om varandra ok?!