104. Nya OS-grenar & anger management. Erika

Bara att ta sig ur sängen innebär både lårkaka, avbruten menisk och fruset snor i mustaschen a la Wassberg. Minst 3 vätskepausar med blåbärssoppa, vadmassage och omvallning med klister innan man når målet dvs golvet nedanför sängen vore högst rimligt med tanke på insatsen av undertecknad och svårighetsgraden på ovan nämnda insats.

Jag brukar hitta på nya OS-grenar, den senaste i ordningen är en form av mix mellan 5-kamp och 10000 meter hinder. Vi kan kalla den ”Kiv-kamp och 185 cm hinder”. Visserligen ett ovanligt snyggt hinder, lagom hårigt och onödigt charmigt men inte helt lätt att ta sig över och förbi. Dvs att ta sig ur sängen när min käre man fortfarande ligger kvar.

Inte för att jag vill gå upp när han ligger kvar. Helst skulle jag vilja ligga där omsluten av hans starka bringa halva förmiddagen men vi har ett, eller faktiskt två jobb att sköta och tider och passa.

Och morgonen efter ett långt körpass är min högst älskade man värd att ligga kvar några minuter så kan jag fixa kaffe och smådona lite för att underlätta tillvaron för honom.

Han kör mest, jag gör mest andra saker, det är ett sätt som funkar för oss och känns bra. Det är också ett sätt att undvika onödiga känsloutbrott gällande ”cpskadad kaffebryggare, jävla mongo- nånting-som har med papper teknik eller vad som helst att göra”. Så med tanke på familjefriden och ekonomin så hanterar jag gärna sådana saker som min mans humör/tålamod inte är kompatibla med. Som kaffebryggaren, ipaden, papper, tvätt och annat. Så kan han köra, informera mottrafikanterna om deras tillkortakommanden och komplettera mig.

Jag ligger oftast innerst. Ibland underst ibland överst, men när vi sover befinner jag mig innerst, mellan maken och väggen. Vår säng är superskön. Vi har orginalmadrassen till trucken i botten, sen har vi investerat i en tjock bred bäddmadrass av ” Memory foam”. Vi sover som kung och drottning och sängen är perfekt skön och perfekt bred, ca 120 cm. Ett tjockt stort täcke som grädde på moset gör slafen värd sin vikt i guld.

Väggen jag ligger brevid, ibland mot, är rätt kall. Jag vaknade med ryggont en morgon för att jag inte hade haft täcket mellan rygg och vägg. Och då har hösten nyss börjat, blir spännande i vinter, undrar om det går att installera golvvärme i väggen?

Min man har breda axlar, liggande på sidan blir det en massiv klättervägg för mig nyvaken och smidig som ett kylskåp, sen trasslar man in fötterna i täcket, blir fasthållen och kittlad som lök på laxen, garanterat gravt kissnödig dessutom. Så svettig, småsvärande och stel glider man ner på golvet för att leta på sina kläder i mörkret, balansera sig i strumpor och ut i regn o rusk mot närmsta toa. Där har vi ytterligare en gren, ”400 meter kissnödig sprint i träskor”.

Tillbaka o pussa på mannen, hälla upp kaffet i termosarna och starta motorn. Dra bort gardinerna, bädda och borsta tänderna, våtservetta sig och ordna frippan, klart för avfärd!

Även om man är en något mindre muntergök på morgonen blir man snart uppiggad av både jobb och sällskap. Ibland blir man frustrerad över saker man inte kan råda över, missförstånd och ny på jobbet i kombination med folk på fel plats och brist på kommunikation gör mig sur i allmänhet, och M förbannad i synnerhet. Vi satt 12 timmar på verkstan häromdagen och avsaknad av information gjorde att humöret sjönk till botten ”redan” efter 8 timmar. Hade någon där behagat talat om för oss att det skulle ta hela dagen hade vi kunnat göra saker vi inte hunnit på länge, besöka banken, handla, tvätta igen, köpa varma jackor osv. För att inte tala om lyx som att äta i fred och duscha extra länge.

Jag har enligt uppgift (rätt säker källa) en positiv lugnande inverkan på M. Det är visserligen bra att inte låta omgivningen sväva i ovisshet om vad man tycker, men inland – rätt ofta – är det inte fel att andas några sekunder eller gå ett varv runt huset innan man informerar med – eller motmänniskan om ens åsikt. Jag är en rätt lugn individ, men har gränser även jag. Efter 8 timmar på verkstan blev jag rätt sne ärligt talat men drar mig i det längsta innan jag meddelar omgivningen.

Tvärtom har jag nära till fniss. Och M är en otroligt snäll individ, för att inte tala om att han har ett hjärta av guld. Om vi kompletterar varandra när det gäller humör, så matchar vi varann när det gäller humor, det är underbart!! Vi fnissar skrattar och asgarvar ofta och intensivt på dagarna, inte minst häromdagen när ytterligare en OS-gren dök upp oanmäld. ”200 meter häleri”.

Jösses, vad 1 glas vin (#skitgott) kan ställa till. När man är trött och hungrig efter många lååååånga dagar och har gjort ett varv på det lokala Walmart så blir man jättesugen på mat som någon annan lagat just av den orsaken för det är klart. Så när vi gick fullastade från affären, M med 4 kassar och jag med en bricka med en Crock pot på och såg Sushiskylten så klev vi dit. Ett litet glas vin till mig som inte skulle köra nästa dag, och en flock sushi satt som en smäck men när vi skulle gå hem, Holy bubbles alltså!!

Inte nog med att man var ovanligt glad, fnisset bubblade ut ohämmat och med prylarna jag bar på mitt i natten kände jag mig som nån som snott ovanstående. Så ”200 meter häleri” tadaaaaa!!!

Ja herregud vilka dagar vi har, älskar varje mil, när vi rullar är livet underbart oavsett träningsvärk efter alla dessa episka idrottsinsatser.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s