130. Nakna, utlämnade och ensamma, idag firar vi 365 dagar i lastbilen! Erika

🚛 Vid sjublecket på morgonen den 30 augusti förra året klev vi in i lastbilen för att köra vår jungfruresa från åkeriet i Lockport utanför Winnipeg till Phoenix, Arizona.

Vi hade sålt och packat vårt bohag under våren, gift oss, varit på bröllopsresa till Italien, sagt hejdå till släkt och vänner, väntat en vecka i Danmark och sedan landat den 6 juli i Edmonton. Tagit våra körkort genomgått Indoor training på åkeriet, fixat massor av papper försäkringar mm hyrt bostad osv.

Där vi stod i den dimmiga morgonen vid lastbilen var vi ju nu dock vid den tidpunkten varken nakna eller ensamma, möjligtvis lite utlämnade till vårt öde, glada i hågen lite pirriga och livet kändes både spännande och lite läskigt, bara det att bo i lastbilen!

Våra tillhörigheter från våra 4 resväskor låg som ett stort osorterat berg bak i hytten eftersom vi dagen innan fått reda på att vi skulle ha just denna lastbil och inte den vi först fick tilldelad.

Jösses vad mycket man kan förändras på ett år när man är Long haul driver, sitter still 12-14 timmar per dygn, vistas på truckstop av olika äcklighetsgrad, lägger av med både det ena och det tredje och kryper varandra riktigt under skinnet… Visst man utvecklas och lär sig massor, upplever precis hur mycket som helst mest roliga häftiga saker men också skrämmande och direkt obehagliga grejer.

Verkligheten i den nordamerikanska truckerindustrin slår upp i pannan som en rostig kratta man trampar på med jämna mellanrum men det är bara att bita ihop och gilla läget.

På dessa 365 dygn har vi kört 160.000 miles dvs ca 260.000 km, 21500 km/månad, varit utanför hytten/sovit någonannanstans ca 50 dygn alltså kört ca 850 km/dag ALLA kör-dagar i snitt och då har vi ca 2 lossningar och 2 lastningar i veckan och dessa kan ta allt ifrån 30 minuter styck till 12 timmar, såååå det blir låååånga dagar i hytten, det ska gudarna veta!!!

Idag tex startade vi 0700 från truckstopet Flying J i Mesquite, Nevada. Vi hade hunnit duscha och tanka, fixa kaffe städa hytten hjälpligt mm först så full fart framåt! Vi har tänkt att hinna med ca 800 miles idag dvs ca 1300 km och det kommer ta ca 14 timmar ren körtid plus pudranäsanpauser ett par tre fyra stycken och en lagstadgad 30- minuters rast. Så vi drar nog handbromsen framåt 22-tiden ikväll gissningsvis. Då har vi 750 miles kvar till imorgon till kund i Regina, Kanada. Där ska vi lossa 0100 natten till tisdag.

En vanlig dag på jobbet helt enkelt, mer eller mindre.😊 En trip/resa är ca 2000 miles enkel resa och vi kör antingen från Winnipeg, Regina eller Calgary i Kanada ner till Phoenix, Los Angeles, San Fransisco eller Portland-trakterna, upp o ner varje vecka.

Nu har vi koll på sträckorna, var vi ska/kommer stanna och tanka, sova, handla osv och var vi helst INTE vill stanna. Vi vet hur pappersarbetet fungerar, hur man blir behandlad hos kund, i tullen, av myndigheter. Att lönen kommer var 14: dag, hur skatt och ev semester fungerar. Hur vågstationer och inspektioner fungerar, vad det kostar att få böter mm mm. Hur man hälsar på varandra och rundsnackar, vad man skämtar och inte skämtar om, hur man svär, vad man ska handla, hur banken och betala räkningar funkar, att det är superkass uppkoppling i stora delar av kontinenten och så vidare, hur man tvättar sina kläder på ett truckstop att inte bara knarkare är tandlösa här, att medelklassen kan bo i en husvagn eller trailer likaväl som ett hus och tusen andra saker. Hur tvättmedelsflaskan ser ut, vad Alvedon heter, vad olika logor och skyltar betyder, valörer på sedlar och mynt, var man tar ut pengar, hur mycket dricks man bör ge, att skatt tillkommer på priset i kassan.

Vidare att folk inte har något bordsskick, äter enbart med gaffel, gärna framför tvn, att nationalrätten i Kanada är något vidrigt ihoprört kallat ”Poutine” dvs Pommes frites med ostklumpar och brunsås, uäääääää!!! Att allmänbildningen är jättelåg, att ”mat” i affären innehåller oerhört mycket tillsatser. Att kakor chips och godis är lunch till skolbarn. Att det är suveränt bra kött här, att kossorna går utomhus, att det är Drive in till både bank, apotek, alkohol, lånefirmor och mat. Att det är galet religiöst här, men även att dubbelmoralen frodas.

Vi har träffat massor av människor, trevliga och trasiga, professionella och totalt tappade. Vi lastar och kör allt från torv, havre till jordgubbar och meloner. Vi har stått mitt i enorma fält av vindruvor, pistagenötter och olivträd, fått punktering och motorstopp på alla möjliga ställen. För att inte tala om naturupplevelserna, vi har kört genom 4 Kanadensiska provinser, 17 Amerikanska stater och sett in i Mexico, kört genom klippiga bergen, Mojaveöknen, badat i Stilla havet, varit i Las Vegas och LA, frusit i svinkalla Kanada och svettats i svinvarma Arizona, sett skallerormar, bisonoxar, björnar och Goofers, vithövdade örnar, cowboys, indianer och drivor av superstora människor, smakat vidrig skräp”mat” och druckit klorerat vatten, lärt oss sagt nej till ”Gravy”, att man kan köpa alkohol på macken och hur man förvarar och lagar mat i lastbilen.

Och herregud vad vi har skrattat! Visserligen har vi också gråtit, mest jag, mest av längtan efter barnen i Sverige men också av frustration och ilska. Varit skitarga, mest M, mest över mottrafikanter och dess avsaknad av trafikvett men också av frustration över att bli räknad som längst ner på näringskedjan av vissa kunder, att i ytterst oviss väntan på lastning eller lossning inte ens få veta om det tar 1 timme eller tolv, utan betalning dessutom.

Men vi har jättekul!! Vi fnissar åt varandra och alla de dråpliga situationer vi är med om, tar oss friheten att fnissa åt andra människor för vi är helt säkra på att de fnissar åt oss! Vi har tro det eller ej, gått ner i vikt, vi älskar det här, folk är trevliga och glada, vi rullar genom dessa film-miljöer, har ett jobb vi stortrivs med och styr vår vardag till stor del, kan inte bli så mycket bättre just nu! Att vi firade julafton utanför ett oerhört slitet truckstop med nudlar och godisfiskar, nyårsafton på en Walmartparkering och det tog 4 månader innan vi kunde fira vår bröllopsdag vägs upp av härliga dagar i Vegas och andra vackra härliga ställen. Vi har kanontrevliga jobbarkompisar, ett 25-tal andra chaufförer på detta åkeri och de livar också upp vardagen. Vi har skaffat oss nya vänner lite här och där längs vägen. Underbara människor med sunt förnuft. Oavsett vad vi gör så är ju trots allt sällskapet som räknas, och det är det bästa!!

Jag vet inte hur många vykort vi skickat, paket med Trumpchokladkakor, jerky och andra roligheter, och fått en hel del tillbaka till vår postbox i Winnipeg. Även påhälsning av några kompisar, jättekul!! Hur många timmar vi pratat i telefon med familj och vänner ibland hela dagarna ibland går det en vecka utan ett telefonsamtal.

Apropå Trump, amerikanarna, både bönder och andra, älskar sin president, han värnar om USA. Det är hans jobb, att se till att hans folk har jobb och hans land fungerar i första hand. Här finns jobb till alla, det kan stå fem pers i kassan på macken till exempel. Väljer du att knarka och bo under en presenning är det ditt val. Punkt. Så Trump sköter sitt jobb oklanderligt, det har inget att göra med bilden PKmedia i Sverige väljer att visa upp. Kanada är liksom USA ca 20 år efter Sverige på många sätt, det mesta positivt, politiskt kommer Kanada med det styret som är nu, att hamna där Sverige är om ett antal år, tyvärr. Så ärligt talat, både Sverige och Kanada behöver en egen Trump. Det dröjer väl innan vi får rösta ialla fall men tills dess gör vi vårt bästa för att vara goda medborgare.

Vi väljer dock att inte hänga med så mycket, lyssnar varken på radio eller äger en TV. Men vi träffar och pratar mycket med folk, både Kanucker och Amerikaner. I verkliga livet. Det gillar vi.

Och visst påverkas man, och förändras. Och ändrar/ sänker sina krav, som kvinna speciellt antar jag. Visserligen försöker jag fixa håret dagligen och hålla naglar, fötter och övrigt i hyfsat skick. Men helt plötsligt upptäcker man att vi äter på papperstallrikar, med plastbestick, inte har haft BH på två veckor, inte sminkat sig på jagvetintehurlänge, varit på ett shoppingcenter på minst ett halvår, hos en frisör ska vi inte prata om. Fråga min käre man som både fått klippa och färga mitt hår detta senaste år! Trots det får jag flera gånger i veckan beröm för mitt hår eller nån tröja eller mitt hår🌸🎀 🥰 Folk är generösa och osjälviska här, det gillar vi!!

Kroppen är tyvärr i fritt fall, sammanlagda steg detta år motsvarar nog en veckas steg i mitt gamla liv, på riktigt! Ens stackars rygg kröks av alla timmar i stolen, musklerna förtvinar, huden hänger, värmeplitor på skinkorna, liggsår, ljumsksvamp och truckerbränna, man är så stel ibland när man ska gå ur hytten att det känns som en pinnstol är fastlimmad på ryggen och benen. Däremot är mina knän starkare än någonsin efter alla timmar balanserades i hytten under körning när man ska laga mat, packa väskor vika tvätt klättra runt o hämta grejer osv.

Och några hemligheter, varken de är av kvinnlig eller annan karaktär- är omöjliga på dessa 6 m2. Ibland känner man sig oerhört naken ensam och utlämnad. Fast vi bara är två så tvingats man lära sig prata om allt, vilket är oerhört bra och skönt, om än jobbigt ibland! Vi har lärt oss vikten av ödmjukhet och tålamod, att kompromissa och anpassa sig. Mer eller mindre, vissa av oss kunde det från början vissa av oss har lärt sig litegrann.

Vi är två rastlösa själar. Den ena har kört lastbil i över 20 år i Europa, den andre inte alls. 8 lektioner i Kanada och jag har lastbilskort, helt galet! Men det är kul. Allt handlar om nästa lass. Fast vi har bitmärken i ratten, tutan är välanvänd och svordomarna haglar, speciellt från ena sidan i hytten, så älskar vi vårt liv, vill inte varanågonannanstans just nu.

Om jag fick träffa min barn nu, om det gick att flyga nu om det inte var så förbaskat långt till Sverige, DET känns jobbigt, speciellt nu när Christopher fyller 20 år, att sitta på andra sidan jordklotet, att inte kunna vara där, krama om, glädjas, prata, fira, på plats, det är skitjobbigt, tro inget annat än att fler tårar kommer fällas idag på grund av både längtan och dåligt samvete.

Att vi lagt ett par hundra tusen på att komma hit, att vi sålde allt och flyttade, att vi jobbar mer och får mindre betalt, att bo i lastbilen och tillbringa massor av tid på urinstinkande parkeringar, verkstadsväntrum och i denna stol och slafen bak i hytten, att längta efter personer och att längta efter att få göra andra saker vara i andra miljöer, att sakna snus, ostbågar och Bregott, svensk landsbygd och vissa människor, det ingår i att emigrera.

Resten, det kommer i framtiden, vi har börjat med att köpa en rejäl Pickup samt en skaplig husvagn som första led men vi gör detta nu tillsammans, och är det värt det, svar JA! 😃

Det var ETT år, som nykanucker måste vi anpassa oss och vi lär oss saker varje dag, undrar var vi står om ytterligare ett år….

Nu kör vi igenom Salt lake city återigen, efter ha stannat nyss för dagens första kisspaus i Scipio. Där på macken var munskydd inget krav som det var i Nevada och Californien igår. At köra igenom SLC med dess 6-filiga väg och ständiga vägarbete , det tar ca 1,5 timme i 105 km/tim. Vi kör på I-15 norrut genom Utah, redan 3:e staten idag, och vi kommer bränna av både Idaho och Montana innan dagen är slut.

Snart ska jag koppla loss mig och fixa lite mat, blir nog varsin portion av köttfärsen jag lagade i Crockpoten igår ihop med lite sallad och kylskåpskallt vatten.

På återhörande!