125. Döda skunkar, fyllon & bomull. Erika

🤡 Snubben som ramlade ut framför lastbilen från den något slitna vita minibussen som nyss svängt in och stannat framför oss var allt annat än nykter. Skinnvästen fladdrade i vinden när han klev fram emot den havererade lastbilen samtidigt som han frågade ”How are you doing man, everything ok!?”

All heder till nämnde biker och även om det tydligen är rätt vanligt här i Montana att folk kör på fyllan så är det alltid obehagligt, olagligt, osedvanligt korkat och förknippat med oerhört stor risk för samtliga i fyllots omgivning.

Markus stod framför den ännu rykande lastbilen med ”tirethumpern” bakom ryggen. Träskaftet med stålhölje som ska användas att slå på däcken och han höll den beredd för att …. slå på däcken, om han blev nödd.

Vi stod i dikeskanten nedanför bergspasset mot Ennis på gränsen till Yellowstone i Montana och hade några miles kvar till rastplatsen i nämnda stad. Vi hade planerat att stanna där för natten för att sedan tidigt på morgonen dagen efter proviantera i den lokala butiken Madison food. Vi brukar storhandla varannan vecka ungefär och affären i Ennis är ovanligt välsorterad med fräscha lokala råvaror och ”riktig mat” plus att det går att parkera med vår Semi truck där.

Den tatuerade välpolerade hillbillyn körde iväg och efter en timme kom bärgaren. Vi hade tvingats tvärnita vid vägkanten för det forsade inte bara kraftig rök utan även kylarvätska ur motorn och en röd lampa skrek från panelen att vi måste stanna omedelbart så det gjorde vi. Vi blev så småningom bärgade tillbaka till Belgrade där vi tankat ett par timmar tidigare och istället för att handla på morgonen så satt vi på verkstan och väntade.

Att sätta sig onykter bakom ratten är idiotiskt. I Sverige bryter man mot lagen när man startar fordonet och har 0,2 promille. I Kanada är lagen någon mer generös eller vad man ska säga, promillegränsen är 0,5 och någon stat i USA har 0,8 promille. Att sätta sig onykter och försöka andra typer av fordon kan också vara mindre lämpligt, onödigt kul men riskabelt. På bilden brevid ett antal cyklar och släktingar en midsommar nyligen, så för att undvika alla knott måste denna skarpa blandning med fördel intagas, bara så ni vet. I Göingeskogarna är det ett måste.

Att det numera är tillåtet att röka ”brass” marijuana, Cannabis etc här är helt sjukt. Vi känner doften nästan överallt. Tydligen luktar det ungefär som en skitdöd skunk men jag betvivlar starkt att det kryllar så av nydöda skunkar 🦨 utanför en viss typ av förorter vi kör förbi.

På ett ställe vi skulle leverera torv till i Kalifornien så stod brassdoften tät och det visade sig att det var asiaterna på lagret som satt på arbetstid och rökte. Truckföraren fimpade och lossade oss på studs och det gick så snabbt att han stundom körde på två hjul vilket inte kändes helt tryggt.

Tydligen är det relativt vanligt bland vissa typer av lastbilschaufförer här att bruka kokain för att hålla sig vakna här. Dessa enorma avstånd i kombo med generösa kör och vilotidsregler gör att man kör 11 timmar av 14 lagligt med bara 30 minuters rast en gång under dagen. Enformiga raka vägar gör att sömnigheten lätt slår till.

Vi är trötta och lite slitna fast vi är två förare, har uppiggande och underlättande sällskap och kör lagligt. De senaste veckorna har vi sett fram emot ett läge med 2-3 dagars vila nere i södra USA och ett tag såg det ut som det skulle sammanfalla med vår 1-åriga bröllopsdag den 12 mars.

Att fira Bomullsbröllop tex i Las Vegas eller parkerade vid Santa Barbara beach med romantisk middag , skumpa 🥂 och snajdiga butiker att införskaffa lämplig gåva till varandra var ju tanken, gärna ett mysigt hotellrum med lång sovmorgon, frukost på sängen och tid för varandra. Det var förväntningen. En bukett blommor var inte att räkna med i år tyvärr men det går att leva med. 💐

Nu körde det ihop sig och vi var kvar i Kanada vid tidpunkten eftersom vi var kallade till verkstan i Winnipeg för oljebyte. Ok ett hotell med middag mm i Winnipeg får väl funka det med, finns gallerior och bubbel här med liksom.

Jo tjena. När vi lämnat lastbilen på verkstan och tömt postboxen morgonen den 12 mars så siktade vi in oss på en sk frukostrestaurang där maken bjöd på lite extra lyxig frukost, med florsockerpudrade krispiga jordgubbscrepes, ägg Benedicte mm, så det var mysigt men det var allt vi hann. Där satt man uppiffad i håret och laddad för en härlig kväll medans vi körde genom en grå kall prärie mot en kund mitt ingenstans mellan Winnipeg och gränsen för att lasta torv. Hoppet dog helt framåt sju på kvällen när vi efter gränspassagen passerade Fargo och det var lika bra att ta ur örhängena och tvätta bort sminket.


Jaja vad är en bal på slottet liksom… Nu är vi snart framme i Santa Maria i Kalifornien efter tre intensiva långa dagar med krångel med lastbilen, bärgning och nästan 3500 km körning på kortare tid än beräknat så förhoppningsvis imorgon em o kväll och hela tisdagen kommer vi kunna ta igen oss äntligen med att ha sovmorgon och bröllopsdagsfirande de lux!! Håll tummarna tack, och lite extra så jag hittar även en butik för den perfekta presenten jag tänkt ut till min älskade make!

1 kommentar

  1. Huvaligen vad ni fått gå igenom!! Lite otur att det hände just nu, men huvudsaken ni är krya och fit före fight.

    Hoppas ni får en fin ”ettårsdag”, när ni väl kan fira!! Good luck!!! 💟💟

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s