122. Hört och glömt i hytten. Om Fiskpinnar, häckleri och en tondöv talgoxe. Erika

En radda mer eller mindre avancerade frågeställningar brukar hotfullt hopa sig dagligen här i lastbilen.

Eftersom vi far som tettingar mellan Kanada och södra USA så inträffar det så gott som dagligen – företrädesvis på morgonen – att minst någon av oss förvirrat kliar sig i det mer eller mindre rosa välsprayade barret eller det rufsiga numera ofta balsamerade skägget och frågar sig något eller några av dessa saker;

”Var är vi?”

”Vad är klockan?”

”Vilken dag är det?”

Vart har vi varit, och hur länge var vi där?

Samt ”Var ska vi, och när?”

Troligtvis låter detta något mer förvirrat än vad det i normalfallet borde vara.

Att fråga sig var vi är när vi vaknar upp är inte så konstigt. Eftersom vi transporterar oss ca 1000 km dagligen kors och tvärs i Nordamerika och nu efter 5 månaders körning har stannat för kvällen 150 gånger inte två kvällar i rad på samma ställe så bidrar den till denna rätt relevanta fråga. Är vi på en rastplats i norra mellersta eller södra USA? På ett Truckstop i Kanada månne eller på en parkering utanför en kund?

Vi hade fram till i förrgår 5 klockor i hytten, 3 runda små fästa ovanför framrutan med Svensk tid samt Pacific och Mountain time. På instrumentpanelen blinkar ”Winnipeg-tid” dvs Central. Där befinner sig kontoret och det kan vara bra att hålla koll på. Så frågan i vilken tidszon man är och inte minst vilken veckodag är också högst relevanta. Vi jobbar alla veckodagar och är ”lediga” kanske 2-3 dagar per månad. Ibland 1 dag i taget,

ibland 2-3… varierande veckodagar. Ytterligare en klocka begåvades hytten med igår, en digital tingest som monterades på micron med synavstånd från huvudkuddarna, klockan är även den på Winnipegtid för säkerhets skull, men redan har den i min hjärna skapat onödiga svåra ekvationer mitt i natten när man ska räkna ut vad klockan är där vi befinner oss, var nu i glödheta det råkar vara?!

Inför en gränspassage förbereder vi oss alltid inför den smärre bombning av frågor tulltjänstemännen under stirrande blickar attackerar oss med, som till exempel; ”Hur länge har ni varit i USA? ”Var har ni varit?” och ”Var bor ni?”

Även svåra frågor som ”Vart ska vi?” Och inte minst ”när?” Ställer vi oss ofta. Via mejl får vi information om nästa lass och det är alltid lika spännande att öppna och läsa, och räkna ut hur många dagar/timmar/Miles det innebär, vilken rutt vi ska köra osv.

Så många frågor, så mycket information och så långa dagar bidrar till förvirring och glömska mer än vanligt. Att hyttens egen ”Britt-Mari” älskar sina listor är icke enbart för sitt höga nöje och sadistiska läggnings skull, utan just för att undvika glömska, som inte helt o-sällan bidrar till ytterst o-bra situationer.

Så med minnen som fiskpinnar är dessa listor med kryssrutor nödvändiga för båda oss, även om den ene av oss inte under några som helst omständigheter skulle erkänna det, och den andre av oss finner välbehag i att kryssa av en sak på listan och få bort en tyngd från axlarna.

För att fördriva alla dessa timmar tätt tillsammans är förlustelse ett måste. Motsatsen; förnödelse är mer ett nödvändigt ont.

Ljudböcker, musik och sång är vilt förekommande, hyfsat frekvent är även häckleri, som en av oss är ohotad mästare i detta och dennes fruga har därför gått i mästarens 44:or och fått inte bara ett ytterst elakt skratt utan även egen förmåga att häckla inte bara sin ömme make utan även den intet ont anandes omgivningen.

Denna lilla fruga, alltså jag; även kallad ”pink haired midget”, penntroll eller innehavare av karatelugg försökte för några veckor sedan på sig något jag inte gjort på jättelänge…. vissla.

Att detta försök skulle bidra till en sådan upplupen hyttatämning kunde ingen ana. Maken vek sig dubbel av ont skratt och härmade mig helt utan grund med ”lucky Luke-läppar som trutande spruttande ut luft och saliv men icke ett enda ljud.

Jag har därför legat, eller snarare suttit, i hårdträning och döm om samtliga i hytten förekommande personers förvåning när jag idag, brände av ett visselsolo så det jordbrände, bara så där! Efter ett något förvånat beröm från maken så drämde jag i mitt övermod i med att jag inom kort minsann skulle bränna av inget mindre än en talgoxes visselserenad värdig visselkungen Jan Lindblad!

Detta uttalande bidrog till ett hysteriskt skrattanfall från tvenne glada gossar eftersom vi denna vecka har en fryntlig skånsk kompis med oss, ingen mindre än världens bästa Nisse. Till hans försvar skall dock tilläggas att han gentlemannamässigt brukar stå på min sida men icke vid detta tillfälle utan helt ohämmat brast ut i asgarv tillsammans med min flabbande make.

Okej, risken finns visst att nämnde talgoxe blir fläckvis tondöv men jag ska banne mig visa dem!

Att vi har kul i lastbilen har nog inte gått någon förbi, till tonerna av hyttguden Eddie Meduza avslutar jag dessa rader, så att säga!

4 kommentarer

  1. Tjosan, tjosan!

    Tack för ytterligare en en kul och informerande essä. Frågan är bara, hur många av oss följare som skulle stå ut med det liv ni lever? Jag tror inte jag själv skulle fixa detta – kan bara vara imponerad av detta flackande!! 👍👍

    Frågan är bara; hur länge kan ni orka hålla på? Måste ju slita på både de ena och det andra – psyket och fysiken. Som ivrig motionär undrar jag hur ni orkar sitta stilla dag ut och dag in. Rent fysiskt måste det ändå vara rena fördärvet!! Har Mackan INTE fått ett rejält ”chaufförsöverhäng” på livremmen, så är jag jävligt förvånad …. 😉😉

    Fast å andra sidan får ni självfallet njuta av såväl olika platser som naturscenerier. Men ändå ……….

    Önskar er allt gott framöver och ser redan fram emot nästa ”rapport”.

    Stärkande kramar till er båda!!

    Kjell

    Gillad av 1 person

    1. Hej bäste Kjell och tack för upplyftande support! Jo motionen och fysiken blir gravt lidande för oss båda dock har vi lyckats behålla vikten så man får anpassa intaget helt enkelt. Flåset måste vi jobba på men dessa långa dagar är inte helt lätta att slå hål på och trolla fram tid och ork för promenad eller träning. Men du har rätt.
      Sköt om dig!
      Kram Erika o Markus

      Gilla

  2. Trevlig och humoristisk läsning som alltid! Ett imponerande flackande och liv ni lever! Kör försiktigt på de amerikanska motorvägarna om ni befinner er här i norr där vintern råder. Fortsätt lycka med tider och platser och att veta var ni råkar er befinna er när! 😃

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s