Musklerna förtvinar men balanssinnet går på högvarv och en sak är säker, jag kommer inte att behöva lägga en spänn på att steloperera mig för redan nu efter ett par månader på vägarna med vårt nya yrke som Long haul drivers så framstår Electrolux nya serie med kyl- och frysar som rena Kullbergs-baletten jämfört med mig.
Inte för att jag kommer på varför jag skulle vilja steloperera mig och isåfall var, men ni fattar, att sitta still och köra/åka lastbil 14-16 timmar per dygn, ligga i sängen 7-8 timmar, gå till en soptunna, toa ett par tre gånger om dagen, stimma runt lite i hytten i samband med pappersjobb, städning och matlagning, thats it!! Man går säkert flera…. hundra steg om dagen!
Redan efter ett par veckors körning märkte jag att raset hade börjar, förutom ökad stelhet i hela kroppen fick jag ont i knän, svank och armar. Vi sover som kung och drottning här i hytten, sängen är jätteskön och vi är trötta efter långa dagar men vi måste röra på oss mer!
”Imorgon SKA vi ta en promenad!!” Jo tjena, nästan alltid är det något som sätter käppar i hjulen, punka, lång lassningstid eller favoriten gikt som min man är begåvad med.
Vikten ligger någorlunda still nu efter 3 månaders lastbilskörning men iaf jag har tappat rätt mycket muskelmassa eftersom jag B.S (Before Skåne) tränade hårt och ofta.
Konditionen är borta med vinden och min man har – inte till sin fördel vill jag lova – börjat utstöta små gubbiga ljud när han ska in eller ut ur hytten, ta på sig dojjorna eller göra något annat övermänskligt. Ett ljud som ”Ååååhejjj!!” ligger på absoluta botten av skalan där sexighet mäts. Just i nivå med sandaler med strumpor i. Inte ens när han mitt i ett hångel imiterar Leif GW och musslan stänger sig med ljusets hastighet är värre. Ni fattar allvaret. Kommer detta accelerera är det slutlugget. Basta.
Balansen på undertecknad är det enda som blivit bättre. Igår kände jag mig som en galen funktionär mitt under brinnande Vasalopp när jag under framfart genom Salt lake city och dess ständiga vägarbeten vilket innebär hastiga svängar och ständiga gupp – i 105 km/tim skulle servera atleten vid ratten blåbärssop…. jag menar kaffe och macka.
Där stod jag, bredbent och med tungan i mungipan, rynka i pannan och beredd att hugga tag i närmsta hålla-i-grejj. Att i guppande fart fixa med vatten, kaffe, skära bröd, smör och kladda med skinka, senap, bricka ljus och servetter är banne mig ingen barnlek. Nu hoppade jag över både ljus och servetter just denna gången men stod där med en mugg kaffe beredd att kasta fram den mot denna vägarnas kämpande Gunde Svan som kom skidande i full fart, så kändes det!
Ibland nödgas jag häva mig upp på övervåningen och måste då likt en amputerad ballerina kliva upp på trappsteget på garderoben med ena foten, hiva mig upp och med en hand försöka hålla mig kvar och leta på kläder i nån låda/ta ner kylväskan/ ta fram skor eller ställa upp något – ofta i flängande fart som en korsning av ett kassaskåp och en chimpans, möjligtvis med snäppet snyggare röv – hänga där med fara för liv och lem tills uppdraget är slutfört, pjuuuhh, blir matt bara jag tänker på det!
Och jooo, den som inte kör är i ”Sleeperbirth” enligt den elektroniska körjournalen och förväntas befinna sig bak i hytten en del av tiden så även om vi kanske tolkar reglementet en aning kreativt så borde den ene kunna utföra ett visst mått av aktiviteter när den andre kör.
Häromdagen blev det ialla fall en promenad av Guds nåde, närmare bestämt ett riktigt IKEA-race! Det roliga var att när vi körde in mot Las Vegas såg skyltar med att det den dagen var marathon i stan, och inget kunde vara mer rätt för när vi efter 32 minuter kom rusande ut från Ikea, fullastade och svettiga borde någon ha stått med krans och medaljer för denna bedrift.
PB( Personbästa) blev det i grenen ”1500 meters tokshopping med lagom imponerad make”. Hade det inte varit +38 grader hade han säkerligen haft frost och snor i mustaschen också, dock var han rätt nöjd ändå med inköpet av Kalles kaviar, Skånsk senap, glögg och julmust så denna ”mara” gick alldeles utmärkt ändå och dagens promenad var i hamn!
Mackan & Erika 