🧭 Ur led är tiden, bokstavligt talat. Dessutom har jag två klockor. Ett armbandsur på höger handled och ett på vänster. Egentligen skulle det behövas fyra stycken för förutom tiden i Winnipeg där åkeriet/kontoret finns, vill man såklart hålla reda på tiden i Sverige som det skiljer 7 timmar till.
Men eftersom vi kör rätt långt syd-västerut med lastbilen, närmare bestämt i snitt ca 2000 miles/ca 3500 km enkel resa, så passerar vi genom ytterligare två tidszoner. Så på väg från Kanada till Kalifornien så ”tjänar” vi två timmar, och förlorar dom på uppvägen såklart. Det måste man hålla ordning på.
Tiderna för lossning och lastning måste hållas till punkt och pricka. Man har rent tekniskt 30 minuter före och även efter utsatt tid på sig men missar man så får åkeriet böter. Och ens stolthet får sig en rejäl törn, det vill man inte. Och dessutom kan det dröja dagar tills man får en ny tid och det vill man verkligen inte!
Angående tider så orkar jag inte ens tänka på vintertiden som nu är aktuell i Sverige och vissa provinser i Kanada, suck!!
Andra saker som får sig regelbundna törnar är ens självkänsla. Att titta sig i speglar som inte finns är inte lätt. De tvenne spegelliknande föremålen vår hytt är försedd med på insidan räknas icke! Den ena är placerad på insidan av garderobsdörren, så förutom att det är beckmörkt där är den anpassad efter superultraninjamega långa människor, och normala personer som en annan har inte en sportslig! Därför införskaffades en rund tvåsidig liten sak med teleskoperat skaft till hytten. Tanken var tydligen att fastsätta denna tingest på lämpligt ställe så att normala människor vid behov kunde bruka den utan att använda stege, våld eller svordomar.
Det gick sådär.
Tålamod och finlir får sig rejält med motstånd när man(eller oftast kvinna, faktiskt 100%av gångerna) vill kontrollera något i spegeln som sedermera hamnade i en ytterst rörlig ficka av filt på utsidan av i garderobsdörren. Att stå framför denna både i höjd-och sidled hoppande lilla spegel är faktiskt även det en lämplig OS-gren; ”30-minuters plattång med studs”.
Jag vill inte klaga, och gör det oftast inte. Det skapar dålig stämning och det finns bättre sätt att åtgärda problematiska lägen. Oftast löser jag det med att bestämma mig för att gilla läget. Tänka att det hade kunnat vara värre, i-lands-problem och så vidare. Så i åtta veckor har jag och spegeln haft våra duster när det ska kontrolleras eventuella missplacerade hårstrån, påsar under ögonen och annat livsnödvändigt. Inget världsproblem som sagt men ändå, ni fattar!!
Det finns speglar att tillgå, inne på truckstopen på damtoan eller i duschen eller på ett hotellrum. Det sistnämnda besöker vi inte ofta alls, 1-2 gånger i månaden, och det är nästan jobbigare än bra. Dels måste vi packa med oss massa saker från lastbilen, rota i alla lådor och lägga ner skor, jackor, kläder, necessärer osv. Ursäkta uttrycket men det känns som man har värsta ”tattarlasset” med sig, ryggsäckar, resväska, kamera- och dataväska, den lilla diskreta handväskan som ytterst orättvist kallas ”säcken”, gärna en kaffemugg i handen som lök på laxen.
Om man till vardags känner sig som före och efterbilderna polisen brukar visa på brottslingar eller knarkare, du vet ”före-och efter heroin”, så känner man sig när man trött smutsig och sliten släpar in allt detta i en hotellreception, för att sedan – simsalabim- kommer ner efter en dusch, vilopaus och ombyte, ren, glad uppklädd osv- som Askungen typ. Fler än en gång har receptionister blängt misstänkt på oss när vi velat boka rum och krävt förskottsbetalning, för att nästa dag vara supertrevlig när de inte känt igen oss.
Lastad med alla dessa väskor kan få vem som helst kinkig och lättirriterad. Härom morgonen när vi skulle asa detta lass in i en intet ont anandes taxi med tillhörande chaufför blev jag lite trött och otålig. Jag hade en haltande make med gikt i foten att ta extra hänsyn till och släpade därför på rygga, resväska, kamera och datorväskor, säcken samt en mugg kaffe. Allt intrasslat i varandra och det gick inte att sätta ner något av det utan att tappa kaffemuggen. Maken hade händerna fulla och taxiföraren stod som en fågelholk när jag samtidigt som jag förde fram handen med kaffemuggen i hög hastighet mot honom uppmanade på klingande något frustrerad svenska; ” Men håll i då!!”
Han fattade snabbt galoppen och med livet som insats fångade han javat i farten och knogarna vitnade av det stadiga greppet samt antagligen panikartade fasansfyllda situationen. Svettandes vilt baxande jag in väskberget bak i skuffen och mer eller mindre slet tillbaka den röda pappmuggen ur hans nu avdomnade och flådda händer och graciöst som ett kylskåp gled in i baksätet på bilen som sett sina bästa dagar för ett rätt långt tag sedan.
Faktum är att senaste hotellsovningarna resulterat i att jag faktiskt uttryckt min önskan om att ”åka hem igen”, att längta till ”vår säng”, alltså i lastbilen.
För även om sällskapet är det bästa och jobbet är finfint, utan ett bra säng skulle inget funka.
Att få sig en smärre chock när man råkar springa på en spegel hör till vardagligheterna numera. Att behöva kämpa sig fram bland de lokala ”galanta” damerna en annan. Är det något som jag aldrig någonsin skulle försvara eller försköna är det prostituion. Jag vägrar tro att det är frivilligt utan beror på tvång och missbruk och män med synnerligen dålig karaktär moral och kvinnoförakt. Min åsikt. Punkt.
Så tyvärr på dylika mansdominerade ställen som truckstop dyker det ibland upp en trasig kvinna som knallar runt bland lastbilarna och knackar på, på jakt efter en svag man. Jag har sett det två gånger och det ger mig fortfarande rysningar.
I förrgår när vi gick mot duscharna så var jag några meter bakom M när jag såg en vägg av 80-tal och bastanta mer eller snarare mindre galanta damer. De stod vid spelautomaterna i en trång korridor och laddade högst troligt inför kvällens VM i förnedring. Tänk er stora hårdsprayade 80-talsfrisyrer med våfflad lugg, pansarsmink och attityd som får Chuck Norris att krypa ihop i ett hörn och suga på tummen.
M närmade sig denna mur av slitna men slipade snorkfior och ursäktade sig och fick passera. Kommentarer flin och blickar som ”Ok, because you are a real man” droppades efter honom. Utan att se sig om efter sin fru trampade han vidare mot tvättstugan. Jag försökte öka farten men Hades portar hade stängt sig och vänt ryggen till när jag närmade mig. Med ett fnys och nedvärderande blickar glesnade skaran när jag bad om ursäkt och obemärkt försökte passera.
På riktigt var det väldigt obehagligt inte bara med tanke på eventuell catfight och tillhörande klösmärken utan med tanke på den bistra verkligheten att de stod där, fanns där, deras vardag krockade med vår. I loungen för chaufförer som lämpligt nog var bredvid de sunkiga spelautomaterna satt ett gäng chaffisar, vissa spanades på fotbollen på tv, vissa på damerna och vissa på mig.
När vi efter fem minuter kom tillbaka blev blickarna, flinen och kommentarerna åter stickiga, ”Are you done already” sa en gubbe läskigt flinande, och en av pansarfrisyrerna blängde och kommenterade syrligt något om att det var ju inte så konstigt med tanke på vilken brud han hade med sig, annat vore om hon följt med M… osv.
Ja herregud vad vi är med om, verkligheten slår sina smockor in i vår värld stup i kvarten, upplevelserna är jobbiga, roliga, läskiga och fantastiska allt i en enda röra.
Mackan & Erika 