Logistik och logik låter likadant men har inget med varann att göra. Det har jag försökt förklara för min kära hustru Erika. Hon är rätt tålmodig även med tanke på att hon är ny i yrket och finner sig i det mesta. Men även hon, och faktiskt jag har gränser och ibland går jakten på tid för långt. Som den gången jag mer eller mindre tvingade henne att gå på en bajamaja för plantagearbetare, inte mitt stoltaste ögonblick, det kan jag så här i efterhand erkänna. Hon var så att säga inte helt imponerad, varken före eller ännu mindre efter besöket i den mexikanska torpedfabriken.
Ska man komma någonstans i detta landet får man faktiskt stå på. Det innebär ca 100 mil om dagen med en hel drös ”fucking crazy mericans” som min engelske vän Adil diskret kallade dom.
Andra saker att lägga till är vägarbeten, mängder med poliser i varenda buske, påfartsbilister som inte har en aning, cyklister på motorvägen, kisspauser mitt på motorvägen, haverister på alla sidor motorvägen, bönder med skördetröska på motorvägen, sexfiliga vägarbeten som svänger som en orm och mitt i detta en rabiat svensk vars ordningssinne störs och det blir ganska tröttande.
Så att jag har inte haft tid att skriva så mycket helt enkelt även om tankarna och idéerna är många.
Åter till logistik och logik. Alla som känner mig vet att jag har en kort stubin. Man behöver inte vara orolig för eller osäker på att man inte förstår vad jag menar om man säger så.
På senare år har jag lugnat ner mig och jag försöker verkligen tänka mig för innan jag agerar. Men ett par saker gör mig heligt förbannad. En sak är arrogans och en annan sak är att slösa med min tid. Båda sakerna kan i samtliga fall lösas med enkel och gärna trevlig kommunikation.
Låt mig ge ett par exempel ur verkligheten; Vi börjar med arrogans. Ponera att du är i tid hos kund, står tillbackad till din hänvisade brygga och sitter och väntar i hytten helt enligt anvisning. Två timmar senare har ingenting hänt. Nada. Då kliver du ur och vänligt, alltid vänligt, frågar personal på plats om det möjligtvis finns någon form av plan som de dessutom kan delge dig så får du till svar att ”de har jättemycket att göra”.
Muntligt besvarar jag detta påstående som inte var svar på min fråga, med; ” Ok, jag ser att ni har mycket att göra men du vet inte ungefär när ni har möjlighet att lasta mig?”
Inombords tänker jag att ”det har väl för fan jag också, och att du inte har svarat på min fråga, dumjävel!”
Utåt sett är jag givetvis trevlig och tillägger ” jag skulle uppskatta om ni kunde få fram en tidsram!” Då hänvisas till basen/supervisern, och de går och hämtar denne. Han kommer klivande och utan att ens presentera sig kommer fram till mig och ytterst arrogant och högljutt talar om för mig att jag ska fanimej inte tala om för dom hur de ska sköta sitt arbete, vilken idiot jag är att jag ska hålla käften och att jag enbart ska packa mig ut till min lastbil och vänta där tills de behagar ringa. Bland annat.
För mitt inte ser jag hur jag sliter armarna av detta människoliknande föremål och örfilar honom med sina egna stumpar och när han är klar linkar iväg med stumparna uppkörda där solen inte skiner. Inuti blåser jag toppackningen men jag lyckats behålla mitt lugn och det enda som jag säger till honom är följande fråga; ”Blev du pottränad som barn under vapenhot?” Innan jag gick därifrån något jätteförbannad. 15 minuter senare åkte vi dock därifrån lossade och klara.
Summa; Hade man i detta läge kommunicerat normalt hade jag kunnat vänta 1 timme till och sluppit blivit förbannad. Såhär två veckor senare retar jag mig fortfarande på detta. Frågan jag ställde efter två timmars väntan var högst relevant och hade han bara svarat normalt hade allt varit frid och fröjd. Skitenkelt.
Vi går vidare till att slösa med andras tid. Vi anlände vid åtta till en verkstad efter en tidig morgon med körning och lossning. Klockan tio efter två timmars väntan tas lastbilen äntligen in. Klockan 13 frågar jag efter någon form av status och får till svar att de snarast ska kolla upp det och återkomma. Eftersom det inte händer något och vi börjar bli hungriga efter 6 timmars väntan i ett par fåtöljer framför en Tv som funkar ibland så frågar jag igen och lämnar mitt telefonnummer innan vi går iväg och äter. Vi har fått tips av ett annat väntande par att det finns restauranger 20 minuters gångväg och vi knallar iväg.
Ytterligare två timmar senare är vi tillbaka, nu är klockan närmare 16.30, då frågar jag igen vad som händer och de meddelar att reparationen står stilla för att de väntar på svar från åkeriet vad de skall göra. Ok, jag ringer åkeriet och får reda på att de vill att lastbilen ska monteras ihop igen så att vi klarar att köra den till hemverkstan. När vi lägger på skall de ringa till verkstan för att berätta detta. Jag går och sätter mig i väntrummet igen säker på att inom någon timme få åka därifrån. Eller hur.
Min i vanliga fall ytterst tålmodiga hustru har nu efter 10 timmars väntan utan information tappat det och blir topp tunnor rasande. ”Vi” har slösat bort en hel dag, tio värdefulla timmar sittande still och glott som idioter till ingen nytta, hungriga trötta smutsiga och så vidare.
Jag försöker förklara att det är så här, bara att vänja sig inget konstigt att sånt här händer ibland och så vidare. En och halv timme senare, när jag igen efterfrågar status och naivt tror att det inte kan vara mycket kvar så får jag reda på att de fortfarande väntar på besked från åkeriet. Behöver jag förklara att min toppackning gick där och då. Jag fick diverse bilder i mitt huvud men kunde fortfarande behärska mig utåt.
Kvällspersonalen dvs enbart mekanikerna var supertrevliga och berättade att det fanns en dusch att tillgå osv. Den hade ju såklart funnits där hela tiden bara att ingen behagat berätta det.
Givetvis har jag även pratat med åkeriet om denna händelse. Summan är 12 timmar av väntan på att lastbilen kanske skulle bli klar. Tolv för oss oerhört värdefulla timmar som kunde användas till massor av andra saker som vi behövde göra, handla, duscha, tvätta, äta, eller ville göra, åka o bada, promenera, shoppa, ja vad som helst förutom att spendera dem i ett väntrum ovetandes om något.
Såklart handlar detta inte om pengar, det handlar om att använda och respektera tid. Särskilt någon annans. Så tack till personalen i verkstan som visade var duschen var så vi åtminstone kunde shit, shower and shave efter denna långa dag med onödig tidsspillan.
Som sagt logistik och logik låter likadant men har absolut inget med varandra att göra. Att vänta hos kund eller på verkstan det ingår i jobbet. Det får Erika lära sig. Men onödig väntan på grund av arrogans eller brist på kommunikation är aldrig ok. Inte heller att tvinga sin stackars fd högst pimpinetta hustru att uträtta sina behov på vidriga ställen i jakten på att spara tid.
Mackan & Erika 