”Instagram-moment”, ”living the dream” och filtrerade bilder och sockrad text är exempel på sidor man väljer att visa upp på sociala media, ”vi har det sååå bra, är sååå lyckade, jättekära, snygga och har alltid sol på semestern”, typ.
Jag vet par som skriver på Fejjan att de älskar varandra men i verkligheten har de ett risigt förhållande. Att vilja visa, eller ha behovet att visa upp en perfekt fasad för omgivningen är ett nutidsfenomen, kanske till och med i syfte att lura sig själv, vad vet jag?
I låten ”It never rains in southern California” ber textförfattaren en bekant hemifrån att inte tala om att han är misslyckad. Han drog från hembyn för att söka lyckan och träffar sedermera denne bekant som ser hans misär. Han vill för allt i världen inte erkänna sina misslyckanden utan ber bekanten att berätta om hans stora framgång i Kalifornien när han återvänder hem.
Varför är det så? Varför är det inte mer värt, och beundransvärt att berätta om verkligheten, sina fula dagar, depressioner, gräl och p-böter. Ungdomar speciellt ser ju bara fantastiskt vackra falska bilder på ansikten och kroppar, märkeskläder och liv fyllda med placebo istället för verklighet med riktiga känslor, tillfredsställelsen och värdet av arbete kontra belöning och så vidare.
Jag är själv likadan, lägger filter på bilder, väljer noga selfie innan den publiceras och drar in midjan när man är ute o går. Framgång mäts efter en utseende-mall som någon skapat.
Det läskiga är att man känner sig ful och osäker när man är osminkad, stökig i håret och har kläder man inte är helt nöjd med. Och tvärtom man sträcker på sig, ler bredare och utstrålar mer självsäkerhet när man är sminkad, hårfixad och har kläder som framhäver det man vill och bakhäver det man inte vill.
Mina krav på mig själv har fått sig rejäla stötar sedan vi flyttade in i lastbilen för 6 veckor sedan. Att gå till frisören en gång i månaden, att gå o fixa naglarna lika ofta och ibland sätta dit lite lösögonfransar var lika självklart som att duscha och fixa håret på morgonen, lägga fram rena strukna kläder ur en välfylld garderob, matcha med skor o jacka osv. Fixa fötterna efter ett långt bad med bubblor, ansiktsmask och ha fräscha tänder, skrubbad kropp och ständigt lukta gott var en vardags-rättighet som man inte tänkte på.
Lägsta-nivån har hamnat väldigt nära Glocalnet-reklamen från början av 2000-talet (Patrik A vet säkert vad jag pratar om) men är det så farligt?
Jag vet, det är inte så farligt men läskigt ändå! Att sitta här med avskavt nagellack, håriga bleka ben och ett risigt hår, helt avsminkad är ett i-landsproblem jag vet, men att känna sig ful är jättejobbigt! Tricket är att ha stark självkänsla, att sträcka på sig, bredda leendet och plocka fram den där busiga blicken trots orakade armhålor och skit under naglarna.
Jag har det så galet bra, med en man som -trots att jag känner mig lika sexig som en avflagnad vägg – oupphörligen berättar för mig hur vacker jag är, hur galet kär han är i mig osv. Varje dag. Hela tiden. Så när jag behöver det som mest får jag höra hur snygg jag är. Oerhört bortskämd men lycklig. När man ständigt befinner sig inom armlängds avstånd utan möjlighet till falsk lycka dvs filter.
Vi är osams. Tro mig. Inte ofta alls men det är lika fruktansvärt varje gång. Att befinna sig på 4 kvadratmeter och vara sura på varandra är verkligen o-kul.
Att M är arg och eller irriterad får han gärna vara bara det inte är på mig. Jag får också vara sur och eller ledsen bara det inte drabbar honom. Ibland är det lättare sagt än gjort men vi löser det. Vi har 1 dålig dag i månaden så det är inte så farligt.
Häromdagen hade vi kört järnet och varit vakna i drygt 30 timmar med undantag för en sömnperiod på 2,45 tim och en halvtimme lite senare. Då blir man lätt irriterad på grund av trötthet och frustration. Är man medveten om det så undviker man missförstånd och onödigt tjafs.
Så visst regnar det och är mulet. I Californien och i vårt förhållande. Men vi har det oförskämt bra ihop, vet iallafall en som är högst värd det efter en episk backning genom tidigare liv. Citerar vår vän Patrik E vid vårt bröllop, ”respekt och ärlighet, glöm aldrig det!” Avslutar med ett citat av Robert Gustafsson i Rolandz ”efter regn kommer solsken”, så är det.
Mackan & Erika 