101. Magtröja med tillhörande kameltå. Erika

🍌 Tips från coachen; använd inte en tight body med knäppning i grenen för första gången om du ska fjöla på en allmän toalett i storlek med normal svensk mjölkkartong. Men låt oss börja i rätt ände;

Vi skulle kört bananer. En vända med Chiquitabananer från hamnområdet väster om Los Angeles till Kanada. Förhoppningsvis med zero bananspindlar. Nu blev det ändrat till jordgubbar men det gör ingen skillnad för vi får inte smaka ändå. Pallarna är välplastade och trailern plomberad. Man får inte ens köpa några bär eller meloner på plats.

Angående lasten och eventuella oönskade medpassagerare så hanterar vi den icke alls. Det funkar så här att man blir lastad, och lossad, av personal på plats. Jätteskönt faktiskt. Däremot ska man såklart ha koll på hur det lastas, och säkra lasten, ta en bild och skicka till sin dispatcher/trafikledare. Man ska också fota Fifthwheel/vändplattan varje gång man lämnat lastbilen så att ingen fipplat med den och man tappar trailern.

När man rullar in till ett ställe så knallar man in på kontoret med sina papper och får veta vilken lastbrygga man ska backa till. Ibland får jag hoppa ut och hjälpa till så man hamnar rätt. Jag kör gärna. Framåt. Bakåt med men ännu inte på trånga bakgårdar med jättestor osmidig lastbil. Nu är ju M en fena på att backa, också, men vissa av dessa ställen är ju citat; ”heeeelt CP!!” Och då tar jag min lilla walkie talkie, kliver i mina trädojjor och glider ur hytten.

Urvalet i min medhavda garderob i kombination med tvättmöjligheter samt avtrubbning de lux gällande normal klädstil gör att man inte alltid reflekterar över vad man har på sig, för att inte tala om frisyrstatus, och för att motverka frisyr a la torktumlat sockervadd är hårspraysförrådet konstant vill jag lova.

Denna truck innehar i skrivandes stund 3 olika hårspray samt lika många dry schampoo flaskor, 3 hårborstar likaså. Väl fördelade på strategiskt utvalda ställen för optimal tillgång. En omgång i garderobsdörren bredvid spegeln, ( notera singularet gällande speglar! Morrrrr!!) en i duschväskan och en i handborstväskan. En välkänd källa uttryckte sig häromdagen någonting i stil med att vår truck syns från rymden som ett avlångt moln tillika ozonhål som förflyttar sig genom Nordamerika i 105 km/tim. BS enligt mig!

Nåväl, könsfördelningen i truckerbranchen är låt oss säga, något obalanserad. Antalet individer födda med kvinnokön – och jag tänker icke gå in på utseendet eller sexuell läggning gällande dessa- är skapligt underrepresenterat, därför väcker man uppmärksamhet när man som kvinna kliver ur en lastbilshytt. Trevligt när gubbsen öppnar dörrar för en absolut men man vill inte bli glodd på oavsett, eller utmana ödet så att säga, inte heller bli tagen för att tillhöra en helt annan bransch som också frekventerar vissa truckstop intensivt.

Visserligen ska man kunna ha vilka kläder som helst på sig så länge inte företaget man representerar har någon policy man strider emot, sålänge man är hel och ren, och deeet är lättare sagt än gjort vissa dagar!

Ändock har jag flera gånger bannat mig själv när jag återgått till trygghetszonen i trucken, för att jag inte fullt ut tänkt mig för. Som när jag insåg att den vita T-shirten med Metallicatryck var en magtröja och det enda byxklädesplagget till är ett par tighta shorts som dessutom visade upp en i vanlig ordning icke fördelaktig sk kameltå. Holy bubbles alltså!! Ankelsockor, trädojjor och solbrillor till det, blont rufs och walki talkie, mmmm man får väl bjuda på sig själv men inom rimliga gränser.

Den röda bodyn jag i tillfällig sinnesförvirring iklädde mig häromdagen var heller inte helt lyckad ur viss synvinkel. Trippandes in på truckstopet i nämnda plagg, kamojeans och favvoträskorna skulle jag uppsöka damrummet. Valde en ledig glugg och hasade mig mer i sittande position, väl nere och redo för urinering inser man smått chockartat att grenen på bodyn är i vägen för ett dylikt tilltag och tar tag och drar rätt brådskande åt sidan varvid knäppningen slits upp. Okej, väl färdig inser man bekymret i samma stund man försöker böja sig fram och återförsluta skiten, och halvvägs slår pannan i toadörren. På något sätt, rätt akrobatiskt om jag får säga det själv, lyckas jag knäppa ihop den och samla ihop mig själv innan jag under vanlig vånda undrar om jag ska hitta tillbaka till lastbilen börjar bege mig tillbaka. Ja det är en del av vardagen, jag säger bara sunset of the Gods!