100. Vägen till Kanada – målet nått. Tack! Erika

Jungfrufärden avklarad. Målet uppnått. Hur känns det?

8 månader sedan vi hemma i soffan bestämde oss för att göra detta. 3 månader sedan vi lämnade Sverige. Nu har vi jobbat och varit på vägarna med lastbilen i 3 veckor och hunnit passera gränsen mellan USA och Kanada 5 gånger.

Vi har kört ca 15000 km, i snitt 950 km per arbetsdag. Vi har kört upp ca 3600 liter diesel. Vi har kört genom 12 stater i USA, 3 av Kanadas provinser, haft temperaturskillnad på 70 grader C. Kört genom prärier, öken, klippiga bergen, Nationalparker, stora städer och oändlig landsbygd. Vi har hittills fraktat havre, bananer, meloner, rapsolja och paprika. Vi har sett cowboys, indianer, vattenbufflar, örnar, bergsgetter, och en skallerorm. Träffat många härliga människor och haft många upplevelser. Dessa tre veckor har varit slitiga. Dock åkte vi inte hit för att ha semester utan för att jobba hårt. Men Jezass va skönt att vi är två i hytten!

Många chaufförer slutar redan efter några veckor för de inte klarar av jobbet. Långa dagar ensamma i hytten, många sträckor är en hel dags körning innan vägen ens svänger. Borta från fru och familj i 3-4 veckor, tuffare än vad man tror även för den hemmavarande frun. Maken kommer hem ett par dagar per månad, kläder ska tvättas, matlådor stuvas in, lite romantik eller gräl med frugan, måla lite på huset, träffa polarna och ta en bläcka kanske. Jag vill inte ha det så. Då hade jag lika gärna kunnat stanna i Sverige.

Vi gör detta tillsammans från början till slut. Vi har gjort alla test, skickat in likadana papper, tagit om körkorten och fått anställning båda två som Long haul truck drivers på ett kanonåkeri med sunda värderingar och trevliga arbetskamrater. De har stöttat och curlat oss från början, en enorm fördel. Vi har varandra, i vått och torrt. En enorm fördel, både privat och i jobbet.

Vi sålde allt hemma i Sverige, sade upp oss från 2 bra jobb, nåja ett fantastiskt och välbetalt och ett…. jobb…. flyttade från 400m2 och en makalös Skånegård, sade hejdå till allt och alla. För att vi hade en dröm. Eller varsin rättare sagt. En dröm om att köra riktig lastbil genom Nordamerika. Den andra om att åka dit och hitta en rosa Cadillac. Den nya gemensamma om en enskild gård med ett timmerhus, skog, kor och höns.

Vi bor nu i en lastbil. Hytten är 4 m2, golvytan mellan säng, kylskåp och ”kök” är precis lagom stor för att en grå ”Ludde” fårskinnsmatta från IKEA ska få plats där.

Alla våra nuvarande ägodelar har vi med oss. Kläder, några böcker, foton, lite verktyg, köksutrustning, kamera och våra laptops.

Vi valde att emigrera från Sverige till Kanada. Delvis på grund av våra drömmar. Delvis som protest. Sverige har ku*at ur ärligt talat. Ordet välfärd är ett hån och när vi nu någon gång per månad tar del av de senaste politiska besluten och händelserna i gamla Svedala skakar vi bara bekräftande på huvudena. Vi gjorde rätt att lämna. Inte för att vi inte kämpat. De senaste åren både intensivt, envist och engagerat, inte minst ideellt. Politiskt och i andra sammanhang. Men vi orkade inte längre. Systemet är för dumt, det kommer gå käpprätt för Sverige.

Kanada är det enda land som står över Sverige på listan över världens bästa länder, det är nummer ett. Så vi ger det en chans.

Så var det värt det? Pallar vi detta de närmsta 2-3 åren? Hur kommer det vara där på andra sidan? Kommer vi fortfarande vara lika kära, ha lika roligt ihop, kommer vi lyckats spara ihop vår mille som vi hoppas, eller kommer vi gå varandra på nerverna, jobbet vara skit, lönen dålig och allt annat som vi hoppades vara grönare på andra sidan visade sig vara lika bajsbrunt som back in Swiiiden?

Vi vet inte. Just nu känns det jättebra, vi har roligt varje dag, vi har fantastiska vyer och nya upplevelser varje dag. Vi somnar gott i en skön säng tillsammans varje kväll. Vi har hittat vår melodi, hur vi lägger upp dagarna, körningarna och vardagen på det sätt som verkar bäst.

Vi klarar oss bra här i hytten, det Markus drömde om har slagit in, det jag önskade och behövde hemma i Sverige, att ”bara” få sitta bredvid, fila naglarna och andas, låta tankarna vandra och hitta lugn och ro igen efter många år med alldeles för mycket att göra – har också slagit in. Jag märkte igår att tankar upplevelser och historier jag inte tänkt på alls på många år började dyka upp i huvudet och det gör mig oerhört glad, jag är på väg tillbaka, med ny kraft och energi, tillsammans med min älskade soulmate, det kan knappast bli bättre.

Så ja, det var värt det, vi har det oerhört bra, ”living the dream” som de säger i Kanada när man frågar hur läget är. Såhär 100 blogginlägg senare har det också varit oerhört skönt att skriva av sig, vi försöker filma och lägga ut på ”tuben”, vi gillar att fota och instagramma också men skriva står högst i kurs hos oss båda, så förutom som en egen dagbok är det visade det sig vara många, både familj, släkt, vänner och obekanta som uppskattar att vi delar med oss, tack för allt stöd. Vi fortsätter dela med oss, vi ångrar inte en sekund så håll i hatten, vi hörs snart igen!