92. Men barnen då? Erika

Det är nästan två månader sedan vi sågs. 8 veckor sen vi träffades. Barnen, våra barn. Vad säger de egentligen? Vad säger de om att deras ena förälder flyttar 700 mil bort. Vad säger vi föräldrar, vårt hjärta och samvete?

Mina kids är 19 och 22. Har egna bostäder, jobb och bilar. Skötsamma onödigt vackra individer som klarar matlagning, ekonomi och socialt liv, jag är så sjukt stolt över dem! Känns oerhört bra att de kommit så långt i livet med beröm godkänt.

Såhär 7000 km bort så finns det dagar då det värker i mammahjärtat, man saknar att sitta vid köksbordet, titta på sin unge och prata om dagen och livet. Få en kram, gaffla om kläder på golvet eller höra dom fnissa när de pratar i mobilen. Det gör man dock oavsett om de flyttat hemifrån och bor 2 mil bort eller på andra sidan jordklotet eller hur!?

Klart det är lättare att ses om man bor ett par mil ifrån varandra, men jag kan relatera till mig själv som nybliven 18-åring med mitt första jobb. Jag kunde inte vänta tills jag kunde flytta hemifrån och ordnade en lägenhet i Örebro på studs. Även fast man gillar sina föräldrar så vill man ju ha sitt liv, vara själv, klara sig själv, jobba och umgås med sina vänner.

Det är skönt att ha vuxna barn. Man umgås för att man vill, inte för att man måste. Nu vill man ses men kan inte så ofta. Det hugger lite i hjärtat. Men man kan bara göra sitt bästa, och det har jag gjort fram till dagen de flyttade hemifrån. Nu hörs vi via mobilen och ses via kameran i den. Man försöker hjälpa till och stötta i deras vardag men det kan aldrig bli detsamma som att ses i verkligheten.

Väldigt många frågar om våra barn. ”Hur kan ni åka ifrån dem?” Hur känns det?” ”Kommer barnen efter?”

Ehhh, vuxna barn, varför skulle de vilja bo med oss eller göra det vi gör? De har väl egna drömmar med sitt liv, och vems drömmar matchar sina föräldrars, nej skulle inte tro det va!

Även om man gillar sina föräldrar så vill man inte bo med dem, eller umgås för ofta. Man tackar för en bra uppfostran, klipper navelsträngen och kliver ut i vuxenlivet på darriga ben, men vilken frihetskänsla! Föräldrarna finns i bakgrunden, pustande ut att äntligen få egentid och se barnen utflugna.

Inget konstigt och högst normalt. Jag vägrar ha dåligt samvete. Varför ska jag ha dåligt samvete för att jag flyttat ”hemifrån” från vuxna smarta framgångsrika barn med egna liv? Herregud! Jag vägrar också ha dåligt samvete för att ha ” lämnat” mina föräldrar, visserligen på ålderns höst, men pigga och vid god hälsa.

Många vi pratat med ” törs inte” följa sitt hjärta och sina drömmar, för ”det kan ju hända något”. Ja. Det kan det göra oavsett var du är och när. Det kallas livet. En del ”skyller på” barnen, de väntar på att ungarna ska bestämma sig. Förstår inget av detta faktiskt. Lev ditt eget liv. Lev inte genom dina barn.

Är inte det en jättelik komplimang från mig till mina barn? ”Jag litar 100% på dig, så tillvida att jag kan åka till ett annat land för jag vet att du är klok, står på egna ben och vet hur man klarar sig.”

Men ibland är det lite jobbigt, min son fyller år nu i dagarna och visserligen har vi skickat en present som vi hoppas kommer fram men ändå. Att som mamma sitta på andra sidan jordklotet och inte fixa med tårta, presenter, krama om o säga grattis, koka kaffe och vara på plats som man alltid varit, det är inte helt lätt att deala med ärligt talat.

Eller när man pratar med någon av dem och något inte är bra, då vill man vara där, stryka på kinden, ta en fika prata skit och bara umgås.

Nu ska min grabb in i lumpen, han har världens bästa flickvän, egen lägenhet och jobbar varje ledig stund. Vi finns här när han behöver oss.

Dottern är duktig på sitt jobb, har lägenhet i Örebro, kör Volvo och är smart och omtyckt. Vad mer kan man begära, vi finns här för henne också och hon för oss det vet jag.

Ingen av oss vet när vi kommer ses nästa gång, vårt nya jobb är hårt och krävande nästan utan chans till semester närmsta året.

Så alla mina nära och kära i Sverige, ta hand om varandra, ring eller skriv en rad idag till de du bryr dig om ok!