Tänk dig Mona Seilitz i filmen Göta kanal anno 1981 när hon efter lite fribrottning med Nils Eklund tittar upp från ruffen, fluffar sig lite generat i hårsvallet och vinkar med fingrarna.
Så känner jag mig ibland.
Kanada är generellt 20 år efter Sverige. Inte bara gällande viss byråkrati och designen på skyltar utan i högsta grad även gällande kläder och andra yttre eventuella influenser. Angående jämlikheten i Kanada har jag ingen åsikt direkt, tycker Sverige har gått förlångt i sin strävan efter – intill ren dumhet – sk jämlikhet och har skapat skolstrejkspåhejjande lattepappor med skäggbalsam och ekologisk handkräm i handväskan som trots sin ickeförmåga att amma absolut ska ha halva föräldraledigheten till exempel.
Män är män ( ja även tyvärr jättebebisar ibland med sk grabbig lumparhumor eller ännu värre pangpårödbetankänslobefriade odörfrämjande män-liknande individer) men när de är och beter sig som riktiga män, det finns väl inget bättre, stora starka trygga skäggiga omhändertagande sexiga som sätter sin kvinna främst och gärna på piedestal, avgudar varje steg hon tar, lägger ut kavajen över vattenpölar och köper blommor o juveler varje fredag och inget hellre vill än att höra hennes ljuva stämma samt spendera varje vaken sekund ihop.
Att man är lika mycket värda, är lika intelligenta, har samma rättigheter och skyldigheter är självklart, lika klart som att man ska kunna göra och jobba med vad man vill.
Jag kan själv. Det mesta. Sen vill jag inte lära mig allt, är inte intresserad eller måste inte. Det beror på hur man är, och kan också bero på att man är man eller kvinna.
Jag behöver ingen man för att klara mig själv. Däremot vill jag vara tjejjig och kvinnlig. Man kan skita ner sig, bli svettig och köra för fort för det.
Men ibland känner jag mig som ovan nämnda Mona, mer eller mindre frivilligt. Jag är (justnu) blond, hyfsat fåfäng, ibland med tajta tröjor o långa naglar. Är jag i sällskap med min man, som är oblond, ofåfäng, visserligen har tajta tröjor men inte långa naglar så blir jag ibland behandlad som något slags kuttersmycke.
Folk ( läs karlar) här, hälsar på oss båda men skakar bara hand med honom, det har hänt ett antal gånger, jag brukar sträcka fram näven dock så dessa rednecks måste morsa. De har dock vett att inte krama en främmande kvinna vilket är oerhört skönt, efter alla ofrivilliga passapåatttaffsalitekramar man varit med om.
Idag kände jag mig lite extra blond, blev placerad i ett hörn av verkstaden och tittade glatt på när dessa ubergrabbiga grabbsen meckade lastbil. Det gjorde ingenting alls. Tvärtom faktiskt. Givetvis erbjöd jag mig att hjälpa till men Roy och Roger avböjde glatt.
De senaste årens speedade framfart för mindel har gjort att det just nu känns extraskönt att någonannan är vid rodret, tar tag i saker, går först och styr upp. Jag har ingen ambition att slå mig för brösten och basunera ut att kvinnor kan, det kommer visa sig med tiden, jag är trygg i mig själv, är stark och kan själv. Punkt.
Det Markus har sagt till mig ända från start är att han ”trots/tack vare” sin lite gammaldags syn på vissa saker, finner det självklart att vi går bredvid varandra i allt. Sen att jag låter honom hålla mig i handen, öppna dörrar och beställa mat åt mig som en äkta gentleman känns bara gulligt, också oerhört befriande att frivilligt få vara lite bimbo ibland.
I väntan på min rosa Cadillac får jag hålla tillgodo med lite andra godingar, en rosa bössa och ett par rosa arbetsskor står på listan. Som enda fruntimmer i företagets flotta av chaufförer, och som del i några promille av de kvinnliga chaffisarna här kommer jag sticka ut och ha ögonen på mig oavsett om jag ser ut som en truckflata eller Mona Seilitz.
Det viktiga är väl hur man sköter sitt jobb hoppas jag. Som queen of fu**ing everything är jag inte ett dugg orolig, det enda jag ska göra är att fortsätta göra mitt bästa och vara mig själv.
Mackan & Erika 