77. Karl H Nilsson. Markus

Det heter inte jag men bra jävla nära. Karl H Nilsson, även kallad Bega-Kålle var min farfar som bodde i den stora by Hökön bestående av ca 350 själar sen Dackefejdens tid. I denna by fanns ett otal Karl Nilsson under min farfars tid så några gånger per månad fick man mötas allihop och byta post med varann. Detta tröttnade Bega-Kålle på så han sopade helt sonika in ett H som i Henning emellan för och efternamn och vips slapp han byta post med de andra gubbarna. Detta Karl har följt släkten på ”fassans” sida och då även Nils vilket innebär att jag fick namnet Karl Markus (mmmm jag vet men jag skriver iallafall inga manifest) och min bror är stolt bärare av namnet Nils Daniel.

När man nu har kommit till Nördamerika kommer nästa grej. Canuckerna har helt sonika bytt mitt tilltalsnamn till Karl! Inte för att jag har något emot det för helt ärligt har jag aldrig gillat Markus MEN jag har inte vant mig ännu. Man sitter på olika myndigheter och ska skaffa papper av diverse olika slag så ropas Karl MED amerikansk brytning upp. Inte en reaktion i lokalen, jag blir lite irriterad för vaffan, kan folk inte sitt eget namn tills Erika puttar mig i sidan och nickar menande att det är min tur. Med lätt blossande kinder, svensk glättighet och känslan av att man på något sätt är här illegalt försöker man på något sätt ursäkta sig för att man inte vet vad man heter. Det är så här att det namn som står först är ditt tilltalsnamn och därmed basta vilket gör mitt liv oerhört lättare att leva när jag vet att Patrik, min gode vän här borta, heter Kjell Mikael. Fnisset är oerhört när du hör en jänkare eller Canuck säga Keydjell. Nåväl jag ska inte straffa Patrik för hårt idag TROTS att han köpt ett rosaglittrande fodral till min och Erikas telefon.

Det har varit lite lugnt i bloggen och det beror faktiskt inte på att vi har tagit det lugnt så här kommer ett potpurri från förra veckans bravader. Vi har kört lässet med personbil både med körskola och på egen hand i Gateway för att lära oss de få trafikregler som finns här. Vi fick tid i Fredags för att köra upp på Class 5 vilket är personbil. Glada i hågen knallar vu in 2 timmar innan uppkörning och ska vad som kallas surrender your license. Det innebär att en tjänsteman på MPI ska ta våra svenska körkort, kolla validiteten och sen klippa möget i molekyler, ganska straight forward men se du gosse lille, så jävla enkelt ska det inte vara. När vi kommer fram till luckan men körkorten i högsta hugg visar det sig att man ska ha en översättning på eländet, i original, med auktoriserad stämpel, auktoriserad översättare, ja av Kanadensiska staten så Kammarkollegiet duger IKKE. Behöver jag säga att toppackningen gick på denne svensk som helt sonika fick resa sig upp och gå därifrån för att inte bara skjortan skulle vara kvar i luckan.

Eftersom jag har världens tålmodigaste fru löste detta sig halvvägs i form arv att, ursäkta ordvalet, gubbjäveln i luckan fick en näsknäpp och jag fick köra upp men dock inte Erika för det fanns ingen översättning på hennes körkort. Slutsumman av detta lilla äventyr blir att vår översättare på Måndag morgon skickar en översättning, Erika och jag kör till Beausejour och skriver upp på Airbreaks, Erika flänger till Winnipeg för att surrender license och köra upp och jag är kvar ett litet tag för att skriva upp på Class 1 ( lastbil med tung släp). Tiden är oerhört knapp men då kliver världens bästa Christer och Yvonne in och hjälper oss med att få pusselbitarna på plats och vips så har min kära hustru också class 5. Hon är vass mitt lilla hjärta.

Tisdagen bestod i att stiga upp, dra till Beausejour, igen, och skriva upp på Class 1 vilket resulterade i godkänt. Ett kort firande senare är vi på väg till Steinbach och till körskolan för lastbilar. Nu kom nästa lite halvjobbiga grej, jaha Erika har aldrig kört lastbil! Voijne voijne också vidare. Ni förstår att Förste September blir det nya regler angående lastbilskort och det innebär att det blir lite svårare och lite dyrare så tiden är knapp OCH skolan är en lärare kort pga sjukdom.

Än en gång är Erika iskall och grejar biffen genom lite lirkande och övertygande tal så nu ska vi bara kuska runt lite ( 25 mil enkel resa) för körlektioner i att köra osynkat växellåda men är det någon som fixar det är det fanimig Erika och det får hon heta för hon har namnen Erika Lovisa. Vi fick alla övningstider nerskrivna på en lapp och Anthony, körskoleläraren frågade om jag hette Karl eller Markus och jag svarade att vilket som helst gick bra. Jag blev lite snopen på mitt NYA namn men det kanske blir ett bra Handle på komradion. Nu ska bara det sista levereras form av att lära sig Pre-trip utan och innan, köra med osynkat växellåda vilket innebär att dubbeltrampa koppling eller hest inte alls röra kopplingen så kommer körkorten på posten med namnen i rätt ordning.

MVH

Karl M”Whatever” Nilsson