67. Nyss. Snart. Nuuuuuuu åker. Vi. Erika & Markus

🇸🇪 Hejdå Sverige (Och Danmark) och tack för allt! Idag LÖRDAG den 6 juli 2019 kl. 08.15 lämnar vi ÄNTLIGEN Skandinavien och lyfter med flyget från Kastrup med slutdestination Winnipeg, Kanada. Mellanlandningar i både Reykavik och Edmonton gör att resan blir 21 timmar men vad gör väl det, vi åker nuuuu!!!!!

Exakt 5 månader efter att vi tittade på varandra hemma i soffan på Ättehög och sa ”vi gör det” i kör, skickade in en jobbansökan till åkeriet i Lockport utanför Winnipeg och detta drog igång.

Dubbelt äntligen! I tisdags fick vi besked att vi skulle flyga på torsdagen, och vi förberedde oss på det, bokade av ett par hotellnätter, packade om handbagaget osv. I onsdagskväll vid 22-tiden ( 15 ca i Kanada) fick vi besked om att ”som det ser ut nu så flyger vi hit er på LÖRDAG!”. Jösses va besvikna, frustrerade och en av oss (det börjar på M- och slutar på -arkus) citat: ”Förbannad!” Det är inte lätt att hitta hotellrum på kort varsel i ett turistintensivt sommar-Köpenhamn, men det löste sig, fråga oss, vi har bytt hotell 5 gånger dessa dagar! Vi fick till slut 2 nätter till på det sista hotellet vi var på; Copenhagen GO hotel, ett par minuter från flygplatsen, pjuuhhh!

I onsdags startade vi vår planerade Youtube-kanal ”mackanerika” (lätt otippat namn va?) och publicerade den första filmen som heter ”1. Beslut att emigrera från Sverige till Kanada.” Den spelade vi in en vinterdag i början av februari när vi promenerandes i allén på Ättehög och förklarar varför vi väljer att lämna Sverige.

Vi har sedan dess filmat det mesta av processen att emigrera, även andra saker runt omkring som när vi berättade för barnen, rundvandring i trädgården, våra tankar och funderingar, så vi har mycket material att jobba med. M börjar bli en fena på att redigera film, det är faktiskt skitkul att se vad han klipper ihop, mest det oseriösa som ingen annan ska se. Så onsdagskvällen var rätt dryg, vi såg klart Sveriges VM-match mot Holland innan vi somnade av trötthet och frustration.

Torsdagen tillbringades på det lilla hotellrummet, ett regnigt Köpenhamn utanför det öppna fönstret men vi fyllde dagen med mysig sovmorgon, stor frukost och sedan stod filmredigering på schemat.

Nåväl, efter 11 nagelbitande dygn i Köpenhamn där vi varje kväll andlöst (mest jag, Markus mest svärande) har väntat på att mejlkorgen ska plinga till med MEJLET med vårt ”Ni är godkända, välkomna hit!”. I Tisdags kväll kom det, efter att Kanadensarna repat sig efter sitt nationaldagsfirande i måndags den 1 Juli. Lite surt att det på pappret från myndigheterna stod att de redan i TORSDAGS den 27e hade fattat beslutet, så exakt 5 månader tog processen, och vi har inte vilat på hanen en enda dag utan varit snabba som tusan att fylla i applications, fixa fram dokument, översätta dem och allt annat de begärt.

Igår fredags hade vi en superhärlig dag tillsammans med väldigt kära vänner som var i staden hos sina väldigt trevliga bekanta, en solig dag på Ströget, finlunch i Nyhavn och mysig kväll hos deras vänner avslutade dagen. Vårt möte hann vi också med mitt i allt och flygbiljetter bokades, Yippiiiii!!

Men nu jäsingen är det ju dags, vem vet när vi sätter våra 36or resp 43or på svensk mark igen, och vilken brytning vi kommer ha, jag kan riktigt se oss hjula fram med cowboyboots, tuggtobak och solbrända skrattrynkor, raljerandes på skåengelska…

Imorgon söndag 7 Juli 2019 är vi emigranter, invandrare i ett främmande land, med rättigheter visst, men med betoning på skyldigheter, vilket känns bra. Vi har lovat att bli goda medborgare, bidra till landets ekonomi genom att jobba och betala skatt osv. Och jobba det ska och vill vi göra. De närmaste två åren kommer vi jobba hårt, inte ta semester utan köra på. Dels vill vi visa vad vi går för, men också göra ett så bra jobb som möjligt och lära oss så mycket det går.

Just nu är vi luffare till Erikas inte så stora förtjusning. Epitetet luffare betyder hem -och arbetslös enligt någon film jag såg någongång och det passar ju ofantligt bra. Vi har inget hem, inga jobb och några väskor med allt vi äger, alltså luffare. Jag, Markus, tycker det är skönt men kan fundera lite på hur vi tänkte när vi packade. Helt ärligt har jag i MIN väska, nerstoppat en manick som skriver ut små jävla klisterlappar som man organiserar saker med. Helt ärligt älskling, tror du inte det finns sådana manicker i Kanada?

Haha älskling, denna manick kommer vi ha stor nytta av, jag ska märka upp allt i vår väg, passa dig så du inte blir uppmärkt du med. Och du raljerade ju så över hur mycket plats du skulle ha över i din resväska, att jag kunde lägga massor av min packning där.I min väska fanns fram till igår ett knippe torkade blommor, brudbuketten och 2 rosor, en av varje bukett jag fått av M. Nu ligger de i en papperskorg på hotellet vi lämnade imorse.

Men visst jag förstår, nu har vi bytt hotell 5…. 6 gånger? Ja det är banne mig hela 6 gånger, Jezass! Och du min stora starka man har släpat på de 2 stora väskorna varje gång, och de flesta gånger lassat in dem i något för små taxibilar eftersom chaffisen just då drabbats av akut ryggont eller så.

Så när vi straxtttt (internt skämt) checkat in de 2 mohefflastora väskorna och satt oss tillrätta på planet kan vi dra en djup suck, för den som väntar på något gott väntar alltid för länge!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s