62. Eld, svett och tårar. Erika

☀️ De senaste veckorna har varit rena maratonloppet. Vi har spurtat ända tills planet lyft och vi kan kalla oss emigranter. Det har gått exakt 5 månader sedan den där torsdagskvällen i slutet av januari när vi bestämde oss. Redan då var vi inne på att i mitten av Juli skulle vi åka, och lade upp en plan för det. Nu är vi några veckor tidigare ute men planen har hållt så långt.

Vi kompletterar varann så fantastiskt bra, jag skriver små listor med rutor att bocka av saker i, M svär lite gulligt över dem men vi betar av dem tillsammans.

Vi gifte oss hemma på glasverandan den 12 mars i lugn och ro med två kära vänner som vittnen. Det blev en favorit i repris den 30 maj i halv storm med lite släkt och vänner. Dagar fyllda av kärlek och glädje.

Sedan blev det lite jobbigare, sälja prylar, trots att vi tyckte vi inte hade så mycket grejor efter flera flyttar, och duktig rensning så var det rätt så o-lite. Avsluta av jobb och andra engagemang, skicka lilla kissen till de sälla jaktmarkerna och ta farväl av     t ex ungarna, det har varit en del svett och tårar såklart.

Men… bara för att man bor i samma land eller samma stad så träffas man nödvändigtvis inte så ofta. Min lillebror, som är världens bästa, bor med sin underbara familj i Sölvesborg, och tidigare när vi haft närmare 50 mil emellan så har vi setts 2-3 gånger per år. Nu när vi senaste året har haft 10 mil emellan har vi setts 3 gånger.

Flera goda vänner som det kan gå åratal mellan de ytterst kära mötena, visst är det beklagligt, men alla har sitt ekorrhjul att jaga runt i.

Sen prioriterar folk olika, vi har prioriterat att träffa folk senaste tiden men alla har inte haft tid, nåväl, deras val såklart.

Eftersom jag inte bara är ordförande i starrföreningen (enligt en läskigt enig kör av M´s polare ) utan även innehavare av VM-guld i tålamod, så har jag sedan start planerat och utfört det vi tänkt oss, packat, sålt, rensat, gett bort, tagit reda på, fixat, donat, jaa, hållt näsan över vattnet. En i stort sett fysisk omöjlighet om du frågar min käre make, eftersom han tycks anse att jag med min längd tillhör arten mossor och lavar, vilket påhopp va!

Ett antal listor och lappar har därför tejpats fast på skafferidörren, en för varje vecka med saker att göra varje dag, bokade möten osv. Sista veckan före midsommar blev tom och en välbehövlig semester och tillika bröllopsresa passade fint att åka på då. För när vi väl kommer till Kanada blir det hårt arbete i minst ett par år innan någon form av semester kan komma på tal. Visst, vi har inte arbetat på 4 veckor, men vi har varit igång ändå med allt detta. Så det kändes oerhört skönt att kliva på ett plan till Rom förra söndagen. 

Väl på plats hyrde vi en rymlig bil och bara pekade på kartan, ”dit!” 

”Dit” visade sig vara en bergsby med fantastisk utsikt. 32 grader i skuggan, olivlundar, gudomligt doftande jasminhäckar och trevliga människor, de sistnämnda dock utan någon form av självinsikt gällande trafikkunskaper, speciellt om man frågar M den allsmäktige.

Den kvällen blev en orgie i goda smaker (läs ostar), osedvanligt snyggt sällskap och en upplevelse utöver det vanliga. Kyparna såg ut som snubben i Grevinnan och betjänten, och ja, de betedde sig likadant. 11 förrätter senare, de flesta ostar, var vi proppmätta, men då skulle det serveras en pastarätt innan kötträtten, desserten och espresson. Jösses, det var faktiskt även för min ståtlige man en omöjlighet, och till den något förnärmade kyparens uppnosade fnysning lyckades vi avstyra pastan denna kväll och fick istället in en helt magisk bit kött. Majj godd alltså, utsökt är ett för lamt ord i sammanhanget. Tillsammans med ett fabulöst lokalt vin, den ljumna nu mörka italienska sommarkvällen, detta rövargäng till kypare, så blev det en magisk första natt en bit söder om Rom.

Veckan fortsatte i samma anda, ett litet avbrott av en släckning en dag eftersom min man inte bara är snygg utan även brandman så stannade han givetvis och hoppade ur bilen strax innan en rondell när han såg ett fordon ryka som tusan på andra sidan. Han dirigerade trafiken och drog vattenslangar, och en stund senare var alla trygga, nöjda och glada, han kan min kille!

En par slappardagar vid en öde pool precis nära stranden utanför Pompeji, där jag i brist på bartender fick visa städerskan hur man blandade en rejäl rom o cola, ”såja liiite mer bara!” En minst sagt slingrig biltur längs den otroliga Amalfikusten med kurvor skarpare än min karetelugg. Utsikt och trafik utöver det vanliga minst sagt.

Romantiska och hysterisk roliga dagar och kvällar kan sammanfatta denna vecka som vi minns med kärlek och glädje. Minnen att ta fram den kommande kalla vintern som vi kommer spendera i en lastbilshytt, då kommer de väl till pass. Minne doftande av Jasmin, avgaser och Mozzarella… ljuvligt!