☀️ Att mitt liv suger vore en sanning om än med modifikation. Men livet har gett mig sugmärken. Märken som sitter i ett bra tag, som man skäms för och försöker dölja men som försvinner med tiden. Ibland så kraftiga att det blir rejäla sår, som tar tid att läka, ger ärr som påminner om och om igen.
Det är ibland nyttigt att bli påmind om de tabbar som drabbat en, egna eller andras, även om det är obehagligt.
Mina största sugmärke sitter i själen, de är svårläkta ärr. De syns inte utanpå. Ibland kan det påverka ens beteende utan att man vill.
Ett avtryck som kommer påverka mig resten av livet är när jag brände ut mig. Konsekvenserna av när kroppen drog i nödbromsen för ca 17 år sedan sitter i. Kroniska problem med närminnet, känslighet för ljud och ljus till exempel. Men de positiva effekterna är att jag blev av med min spindelfobi och känner igen varningssignalerna tidigt när det blir för mycket.
En annan sak är min totala blyghet som barn/ungdom. Det gav med sig efter 20-års åldern, men osäkerheten och den dåliga självkänslan finns där straxt under ytan, även nu som trygg stark ”superwoman”, 40-taggare med skinn på näsan i många situationer. Jag är lättpåverkad och känslig ibland, tar åt mig och blir ledsen. Markus har lärt mig att tuffa till mig, jag försöker tänka som han; ” Om det finns ett bra och ett dåligt sätt att tolka något så menar jag alltid det positiva”. Det skapar en slags fluffig sköld att tänka så.
Ett jobbigt ärr är de sexuella övergreppen jag utsattes för av en släkting i unga år. Tyvärr har män fortsatt – om än i mindre skala – genom uppväxtåren och i vuxenlivet, att ta sig rätten att tafsa, klämma och på senare år, i skrivande form. Det har påverkat mitt beteende i olika situationer det vet jag.
Apropå sköld, den här vintern har jag varit nästan helt utan sköld. Den ubergråa skånska vintern, min väg mot nollstadiet och se senaste årens händelser som kommit ikapp har gjort att mina känslor dykt upp som gubben i lådan och min energi inte haft någon reservtank. Jag har fått motorstopp många gånger och behövt M som starthjälp, innan han förstod vad det handlade om trodde han jag var sur men nu försöker han – och lyckas – få mig på banan igen.
Solen har hjälpt massor. Jag börjar känna mig som mig själv igen. Eller som Markus uttryckte sig i London förra helgen efter ett av mina hysteriska fnissanfall som åter börjat dyka upp, ” Välkommen tillbaka älskling!.”
Ser fram emot den Kanadensiska vintern, snö och kallt, med massor av soldagar, det kommer sitta fint! Även soliga Kalifornien känns helt ok, och staterna därimellan.
Mycket ska vi lämna kvar här i Sverige, vänner, släkt, prylar och gärna lite mentalt bagage också. Känslan att starta om är oerhört lockande. Tror att den känslan är välgörande för gamla sugmärken.
Mackan & Erika 