💖 ”Rosa lack och kromad list, i ’59 årsmodell, jag öser på för fullt i stan som en 50-talsrebell…”
En av mina stora drömmar har varit att ha ett cafe, att baka kakor, tårtor och praliner, såklart i 50-talsmiljö, gärna i ett timmerhus med brädgolv och fullt av pelargoner i de spröjsade fönstren. Tårtan på bilden gjorde jag när jag fyllde år för ett par somrar sedan vill jag minnas.
En annan dröm har alltid varit att äga en ”raggarbil”. Det närmaste jag någonsin kommit var min första bil, en Californiavit Volvo Amazon, 1958. Ratt stor som en mindre Ålandsfärja, knapp på golvet för helljuset och en pansarplåt värdig en stridsvagn. Det var en bil värdig namnet. Lite senare ägde min far en röd blank Amazon, tyvärr såldes den och hamnade sedemera i USA, och vem vet, vi kanske kan leta på den därborta och sluta cirkeln. Eller cirkelen som vissa av Skåningarna uttrycker sig här.
En långt vackert skepp med massor av krom att glida fram i. En soffa fram och lyktor och grill av så mycket krom att det krävs en pall putsmedel för att blanka upp dom… suck! Rosa är ju förståss den ultimata färgen, alla kategorier, men jag skulle kunna leva med en mintgrön, turkosblå, vit, svart eller röd bil. Märket är heller inte superviktigt, en Chevrolet, Buick eller Cadillac är inte hugget i sten, bara stuket är det rätta, trolig årsmodell 1956-1959… lång, vassa hörn, en V8 som brummar ikapp med 50-talslåtarna på radion….. jösses, det blir snigelspår i soffan av bara tanken…
Nåväl, tänk tillbaka till de där första dygnen av Markus och min ljuva bekantskap. Där i början av mars förra året, precis efter Lantiskryzzen, straxt före första febriga dejten ni vet, när vi ömsom flörtade ömsom garvade läppen av oss, vilt messande dygnet runt…
Någonstans där berättade jag om min dröm om en rosa Cadillac, att jag var sugen på att åka till staterna och leta på den. Markus var inte nödbedd utan erbjöd sig så gentlemannamässigt som bara han kan – att följa med! Givetvis tackade jag ja till det erbjudandet och vi började planera en tripp, till sensommaren skulle det ske. Vet att jag berättade för barnen att jag hade en kompis som hette Mackan som skulle följa med mig till USA och hitta min drömbil. Någon vecka senare blev vi ett par och jag fick uppdatera kidsen.
Sommaren och hösten 2018 avlöpte i full fart och resan skulle därför få bli året efter. När januari led mot sitt slut satt vi i soffan och pratade om den kommande sommaren och USA-resan. Jag hade hört mycket om kompisarna i Kanada och Markus tidigare planer att åka dit och jobba. Vi hade även pratat om att lite längre fram faktiskt göra slag i saken och sticka till Kanada… sen…
Men den här torsdagskvällen tittade vi på varandra och sa nästan i kör, varför ska vi ens åka hem igen, vi gör det, vi kör racet!
Och så fick det bli. Så här nästan 3 månader efter det beslutet är vi mitt i processen att emigrera. Det känns som vi är halvvägs igenom alla steg med den mesta pappersexercisen gjord. En bra magkänsla har vi och tiden kan inte gå tillräckligt fort nu faktiskt. Jag följer den här mannen var som helst, han håller min hand i alla lägen och jag är lycklig och trygg.
När vi springer på den rosa Cadillacen får vi se, det är inte så viktigt, det enda som betyder något är att vi följer våra hjärtan och får vara tillsammans.
Mackan & Erika 