🚲 Nu börjar det synas här hemma. Vissa rum har bara hälften av möblemanget kvar och bokhyllor och garage gapar tomma. En del är sålt på Blocket, en del har en auktionsfirma hämtat, det som sedan blir kvar efter att kidsen tagit sitt, ska en bohagfirma hämta. Samma firma som ska flyttstäda åt oss.
En del av mig vill fortsätta att tömma rummen, plocka ner i kartonger, göra iordning, men å andra sidan ska det vara hyfsat beboeligt i kanske nästan fyra månader till. Så helt kalt kan det ju inte vara för trivselns skull. Till exempel får den fina ko-mattan nog ligga kvar in i det sista. Den vita långhåriga huden efter min Highland cattle-kviga Vittra som nu pryder vardagsrumsgolvet. Min dotter Jennifer har tingat både den och hornen. Så i hennes lägenhet kommer det bli riktig ko-trivsel.
Jag hoppas vi i framtiden kan ha kor, och höns igen. Vem vet även getter så vi kan tillverka egen mesost kanske? Jag ser framför mig vår gård i skogen, med hagar och berg i fjärran. Några kor, gärna långhåriga som klarar klimatet bra strosar fridfullt runt i de stora hagarna betandes av gräset och örterna. Mäktiga horn pryder verandaväggen. Horn både från våra egna djur samt de vi fällt i skogarna. Framför den stora öppna spisen ligger hudar och kuddar. Tänk dig fredagsmyset där, timmerväggar, stor brasa, en Irish coffe eller två där i skenet av elden. TV är garanterat överflödig. Beboerligt deluxe, jag längtar.
Jag har plockat bort de saker jag vill ha kvar, ta med eller eftersända. De står på en bänk i köket. Förutom Redahyllan och kaffepannan är det boken ”Sju sorters kakor”, några Lp-skivor, osthyvel, mormors kaffekvarn och senapskulan. Ett par fotoalbum, böcker och lattjolajbanlådan ska läggas dit. Högen med mina gamla blandband från 80-talet ska också sparas, likaså hjorthornen Markus fått efter sin far.
Att börja helt från scratch blir både en utmaning och en möjlighet. Sist man gjorde det var när man flyttade hemifrån 1989. Sedan dess har man släpat möbler och kartonger ett alldeles för stort antal gånger under livets gång. När vi flyttade in alla saker här på Ättehög i augusti förra året trodde vi inte att vi redan skulle lämna det här fantastiska stället efter ett år. Men nu tar vi den här chansen med allt vad det innebär.
Ett hem innebär en plats man kan slappna av och vara sig själv på, med den man tycker om och ens egna saker. Det kommer kännas väldigt gött att äntligen sätta upp Redahyllan när vi väl hittat vårt nya hem någonstans långt bort.
Mackan & Erika 