18. Mitt yrke är snart utrotat i Sverige. Markus

🚛 Jag vill till att börja med tala om att detta är en högst personlig reflektion som jag har skaffat mig under de 17-18 år som jag själv kört och innan dess varit barlast i framförallt min farbrors lastbil. Min bror och jag var under uppväxtåren riktiga lastbilsnördar, prenumeranter på tidningen Trailer och slickade i oss allt vad kunskap om lastbilar hette.

Min morfar hade sågverk där stockbilar dundrade in och lossade, färdiga packar med virke lastades och åkte ut. Vi satt i hjullastare, truckar och traktorer, fick köra lastbilarna på virkesgården, lasta flis och när vi lärt känna gubbarna med världens roligaste smeknamn fick vi även åka med dom på deras rundor. Vi har aldrig varit morgonpigga men när Falkman körde kl 5 på morgonen packade lillebror matväskan och knallade genom skogen för att åka med, utan gnäll.

När vi hade lov var det bästa som fanns att åka med Stig Sjöman, min farbror, till Tyskland. Fasta resor på München för IKEA en gång i veckan, livet var bra. När det var lossat letade han upp en gul telefonkiosk, ringde och fick lastbesked och resan fortsatte och jävlar vad det var spännande. Man åkte genom DDR, träffade amerikanska soldater, åt currywurst, Zigeunerschnitzel och när åldern var rätt fick man en öl eller två och vilken öl det var.

Min far och hans bägge bröder var alla lastbilschaufförer så efter diverse rundturer blev både min bror och jag också det och även mina kusiner. Alla kuskade runt i varsin lastbil och tyckte vi hade det bra men någonstans på vägen kajkade det ur. Jag var den siste i släkten som höll kvar i ratten med för några år sen la även jag av.

När man rannsakar sig själv och funderar på vad som hände är det flera saker som spelar in. Jag fick vara med och köra utomlands men det försvann för att lönerna dumpades, mobiltelefonen kom in och pga kör och vilotider som reglerar dig hårt är du alltid trött. Du får vänta på lass för att det inte finns några, du får inte låna en dusch längre för att det stjäls i omklädningsrum på firmor och man blir klassad som en nasare. Du får vänta, jag har inte tid nu jag har frukostmentalitet.

Jag var inte ute efter att folk ska stå med flaggor och utrullad röd matta när jag kommer men jag är faktiskt också, precis som du, en arbetande människa som försöker sköta ett jobb. Vassa armbågar, makalös stress, dåligt betalda lass, trafikledare som inte vet fram eller bak på en lastbil, inte kan kör och vilotider och att dom till råga på allt är oförskämda blir för mycket. Jag ska inte dra alla över en kam för jag har haft nöjet att arbeta tillsammans med bra folk också men de extra fem minuterna för en kopp kaffe och lite skoj på bryggan finns inte längre.

Hjulen måste rulla.

Jag har rannsakat mig flera gånger och det är väldigt enkelt, jag är chaufför i själ och hjärta men mitt yrke finns inte längre. Allt det jag rabblat upp och mer därtill, YKB tillexempel, dödar det roliga och det faktiskt vackra i mitt fd yrke. Jag tror att man måste vara chaufför för att förstå vad jag menar och inte bara tro att jag bara gnäller. I USA och Kanada finns det gamla fortfarande kvar. Det är hårt arbete, som det alltid varit, men jag kan styra över min tid bara jag sköter mitt jobb, precis så som det ska vara i mitt tycke. Jag kan knappt vänta på att få lov att köra på riktigt igen, lite små ekipage men på riktigt, som det ska va.

Hjulen måste rulla.

ä