17. Dominant eller undergiven? Erika

🧘‍♀️ I ens personliga garderob finns förutom ett par lik 😉, ofta ett gäng olika kostymer. En kostym för varje typ av egenskap du vill lyfta fram vid olika tillfällen.

En kostym för yrkesrollen, en för föräldrarollen, en man tar på sig när man är med de närmaste polarna, en i politiska sammanhang osv.

Oftast är man – iallafall jag – rätt påklädd i en ny roll, och efter ett tag åker kavajen av, man rullar upp ärmarna och ett par knappar knäpps upp, man kan slappna av lite.

En bra strategi är t ex på ett nytt jobb att se lyssna och lära i början, dels för att man är lite osäker men också för att man bör vara lite ödmjuk. Dock har vi väl alla haft den där jobbiga nya kollegan som vill hävda sig från dag 1 genom att hela tiden framhäva sig själv, inte helt lyckad start på ett nytt jobb kanske.

Jag har de senaste 20 åren ofta haft ledarkostymen på mig, (gärna rosa 🤩) både i ideella och politiska sammanhang, sociala och i familjen. På jobbet när jag var egen med kunder och personal men skönt nog inte som anställd. Har t o m tackat nej till en tjänst med större ansvar för jag varit fullt nöjd.

För min del har jag alltid fått höra att jag är driftig, rolig, knäpp, duktig som sagt, stark, kan allt, törs prova och ”om någon kan fixa det är det du!”

Och det stämmer i många fall, när jag är trygg i mig själv, i sällskapet, med situationen. Då är jag avslappnad och är gärna rummets medelpunkt som fnittrar o flabbar, äger dansgolvet eller konverserar och diskuterar glatt. Dock är jag främst en lyssnare, står gärna tillbaka och lyssnar istället för att delge mina egna erfarenheter och åsikter. I nya sammanhang kan jag nog uppfattas som tyst och blyg innan jag törs ta för mig och visa fler sidor.

Jag trivs – oftast med det. En del människor utnyttjar sådana lyssnande själar. Vissa personer bladdrar oavbrutet på utan att en enda gång stanna upp, titta på dig och fråga hur du mår, vad du tycker eller ber dig berätta om något du varit med om. Då tröttnar man lätt, när man inte får en syl i vädret eller den andre inte verkar bry sig.

Nu har den här donnan ett antal guld i VM i tålamod, och då jag inte gillar att framhäva mig själv väljer jag hellre att lägga mig platt och fortsätta lyssna, även om det känns lite trist.

Vet vid några tillfällen i början av mitt vuxna liv då detta hände, när jag hade speciellt en vän som var väldigt dominant och gillade att höra sin egen röst. Jag lyssnade, absolut, men man tröttnar när det nästan enbart är en monolog. Sen kan man behöva prata av sig ibland och hos riktiga vänner ja, då växlar rollerna.

Jag brukar försöka tänka på det när jag håller föredrag. Att ställa frågor till publiken, för att få en dialog.

Jag är en idespruta, har varit rätt impulsiv och dragit igång många projekt. Hemma som i andra sammanhang, varit pådrivande och även genomfört en hel del saker, inte bara stått och pekat. Med det inte sagt att de andra kuggarna i maskineriet inte varit lika viktiga såklart!

Nu när jag har en (minst) lika dominant partner, känns det skönt att backa ett steg. Visst är jag fortfarande den drivande, den som ligger på för att han, och att vi ska göra vissa saker. Vi är lite olika där, han hörs o syns på lång väg, men behöver en eller ett dussin sparkar i den onödigt snygga röven för att göra vissa saker, och enligt han själv uppskattar han och behöver mitt pådriv. Jag är lugnare och tystare men otålig och har svårt för att sitta still, vill göra saker, ofta för många och för ofta. Då bromsar han mig vilket jag uppskattar och definitivt behöver.

Exempelvis stöttar jag honom i hans något förvirrande tillstånd på morgnarna genom att skriva små diskreta lappar om saker han alltid brukar glömma. 😂

Sedan att jag låter honom vara rummets och universums mittpunkt är en annan sak. 😘 Har just nu inget behov att ta den platsen även om variation och ömsesidig respekt är att föredra.

Men när det gäller annat så nöjer jag mig numera och hänger med, gällande vardag och i diskussioner. Man måste inte av princip driva igenom vissa saker, sin åsikt eller så. Det passar mig bra just nu att vara – förstå mig rätt – lite undergiven 🤗.

Det kommer antagligen vara så ett tag framöver, att jag har på mig en lite mer passiv kostym. Jag hänger på och stöttar, lyssnar och kommer med råd, ska lära mig till exempel att köra lastbil, och törs prova nya kläder vad det lider. Men vi kommer ha olika garderober, inte bara beroende på att han rent fysiskt är dubbelt så stor som mig, utan för att vi kompletterar varandra i olika sammanhang.