13. Att vara en nolla. Del 2. Erika

⛴ I Mars 2018 ordnade jag den 4:e årliga Lantiskryzzen. Några hundra bönder och annat löst folk levde rullan under 24 härliga timmar på Ålands hav.

Parallellt med valarbetet för Lpo som också dragit igång så hade jag som du förstår inga som helst fritidsbekymmer heller, fast jag avsagt mig de flesta andra förtroendeuppdragen. Jag städade o rensade huset och matade hönsen. Och jobbade. Jag reste över hela landet nästan varje vecka så den efterlängtade nollpunkten låg fortfarande utom räckhåll.

Jag hade redan långt innan valet som skulle ske i sept 2018 bestämt mig för att kliva av uppdraget som partiledare året efter även om jag visste de fanns de som önskade att jag satt kvar även över nästa val 2022. Jag fick dagligen kämpa för att uppbåda energi efter jobbet för att driva partiets viktiga frågor framåt, och så vill man inte ha det. Även om saker även ger kraft och energi så räcker det inte alltid.

Jag hade ju också, hösten 2017 bestämt mig för att leva ensam med hönsen typ. Men Jesus vad innerligt tacksam jag är att Markus, denne oemotståndlige man, hörde av sig efter kryssningen. Vi tog en kaffe någon vecka senare, blev blixtförälskade och bestämde oss för att det var vi nu och för alltid. ❤

Det ingick inte i min plan, att träffa någon under överskådlig tid, men han slog undan fötterna på mig!

Apropå min väg mot noll. Jag vet att när man börjar gå ner i varv, som efter ca 3 veckors semester, först då slappnar kroppen och hjärnan av, man blir ofta sjuk, när man lugnar ner sig.

Så även nu, när jag alltmer taggade ner under 2018, dvs inte hade massor av olika uppdrag och projekt igång. Sommaren 2018, då började jag bli deppig, fast jag var histnande kär och lycklig. Vissterligen var det samtidigt oerhört mycket arbete med partiet, det ställdes höga krav på att resa runt i landet på fritiden, träffade fantastiska människor, mejl vällde in och folk kontaktade mig via samtliga kanaler, och krävde givetvis svar och min uppmärksamhet. Fantastiskt, och ett riktigt hedersuppdrag, jag ville inte göra någon besviken.

Orken försvann. Jag märkte det på att jag blev väldigt känslig, samtidigt kändes det som att vandra i tuggummi, segt och kraftlöst. Jag menar inte vanligt känslig utan när jag nu blev lite låg hade jag svårt att ta mig ur det, jag blev ledsen över småsaker, inte likt mig alls. Jag tog mig liksom inte upp över strecket hur som helst, det var/är väldigt jobbigt.

Det är oerhört frustrerande att inte räcka till som man är van vid, och vill. Utåt sett måste man ju hålla ihop, vara drivande, stöttande och glad. Inspirera andra, göra sitt bästa, leva upp till förväntningarna från höger och vänster… pjuuuuuhhhh!!

Den skånska vintern hjälpte ju inte direkt till, 50 shades of grey liksom, och dess frånvaro av ljus, man blir faktiskt påverkad, har aldrig mig veterligen känt så tidigare.

Först nu egentligen, i slutet av februari, när vi haft ett par soliga dagar, så märker jag stundtals hur lite energi kommer tillbaka, har haft ett par fnissanfall igen, det var ett tag sedan och det börjar småbubbla i kropp och själ.

Men jag är också väl medveten om att min mask spricker vid olika tillfällen, för jag orkar inte låtsas vara glad och sprudlande, vara rummets mittpunkt, jag orkar inte maskera det utan det jobbiga lyser igenom. Det är inget jag är stolt över, det beror inte på att sällskapet är fel eller otrevligt, att du har gjort eller sagt något väldigt sårande. Men jag blir – just nu – starkt påverkad och liksom sjunker ner, fast jag verkligen inte vill, det är bara energin som tar slut, hemskt ledsen för det.

Jag känner mig ungefär som Sverige, det finns inga reserver, varken kraft eller näring. Tårarna ligger på lut och jag känner inte riktigt igen mig själv.

Krafterna räcker till jobbet i stort sett, och att hålla näsan över vattnet resten av tiden.

Samtidigt som jag aldrig har skrattat så mycket i mitt liv som förra året, har jag inte varit så ledsen heller. Snälla, ha tålamod, gulla med mig lite extra, leendet och fnittret är inte så långt borta heller nämligen, bara att jag kan behöva din hjälp att leta på dem, ok!?

Det är inte synd om mig, jag söker inget medlidande, alla val jag gjort är mina egna så dessa konsekvenser är bara att tugga i sig. Jag är lite o-pigg bara, men det går över!

Jag längtar så in i vassen efter att varva ner, för att sedan känna hur orken och lusten återvänder. Törs inte tänka på hur jobbigt detta hade känts om inte M hade funnits vid min sida. Han som varje dag får mig att skratta, som ständigt talar om för mig att jag är den vackraste kvinnan på planeten, att jag är hans livs kärlek osv. Herregud vad jag är lyckligt lottad som får vara med honom!❤

Ett led i denna avstressning är ju att rensa bland sina saker. Materiella ting. Nu blir det rejält. En del förundras över att vi ska sälja allt bohag men jag har inga problem alls med att vi ska göra oss av med 99,9% av alla våra saker, tvärtom känns det faktiskt skönt.

Problemet är ju alla dessa ideer man har, att tvinga sig själv att inte starta upp något så fort man kommer på något kul, det är jättesvårt! Men jag har ju lärt mig att även om det är en jättebra ide, och kul, man får stor respons och allt blir lyckat. Så kräver det mer energi än vad jag har.

Jag har gått på ren vilja senaste åren. Det räcker nu.

Jag ser verkligen fram emot att komma ner på noll, och noll i detta fall är en lastbilshytt där jag och min Markus sitter, jag har inga som helst måsten kvar och våra ägodelar består av kläder och dylikt i ett par resväskor. Att sitta där bredvid och bara vara, att tillåta tankarna fladdra, tillåta sig ha tråkigt och som sagt sakta vakna till liv igen.

Jag är stolt över det jag åstadkommit även om jag betalat ett högt pris som jag inte är stolt över. Det finns massor av saker jag ångrar men ingen ide att älta det, det hjälper liksom inte, lär dig av det och gå vidare bara.

Att jag nu måste bli bättre på att säga nej, att sätta sig på händerna istället för att räcka upp, att inte säga ja utan att tänka efter, att inte fylla livet med saker man verkligen inte måste och vill, jag måste komma till nollpunkten, det är en ständig läxa.

Och det mina vänner, blir en ständig utmaning för fröken duktig.

Jag längtar dit!

Annonser

4 kommentarer

  1. Du klarar’t
    Tid för reflektion måste vi få, kommer inte på beställning, smyger i gång när du t.ex är kreativ med gardening, syr eller bara gör nå’t annat med händerna. Förlåt får man säga många gånger i sitt liv, jag tror det blir 1ggn/dag minst för mig, blir lite osäkrare på allt jag var bergbomb på förr…
    Stor kram till er båda 💕
    /Mona

    Gillad av 1 person

  2. Detta är sååå spännande 😍 får medpirr i magen!
    Kom att tänka på en sak, inte har ni betalat skatt 30 år i Sverige ? Måste väl bli 60 år 😉

    Ett av mina barn sa en gång , tänk vad jobbigt att bo i Kanada (Syftade på att lära sig att rita deras flagga), men det behöver ju inte ni…. BARA TUTA OCH KÖR FINASTE NI ❤🇨🇦❤

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s