12. Att vara en nolla. Del 1. Erika

😰 Gudars skymning vilket år 2018 var! Alldeles alldeles underbart, som Askungen skulle sagt, men samtidigt rätt jobbigt…

Nu är jag ingen nolla, jag tycker mig vara hyfsat klok stundom även om självkänslan aviktar ibland.

Detta handlar om att jag nu av olika skäl komma ska ner på någon slags nollpunkt i livet. Ni vet på gräsklipparen finns det en hare och en sköldpadda på gasreglaget, lite så behöver jag göra, slå av på takten, bli sköldpaddan istället för hare för en gångs skull.

Varför? Ja, egentligen ska man kika tillbaka på hela mitt vuxna liv för att söka svar på varför, men att analysera min barndom helt tänker jag inte göra nu. Kort kan jag ändå nämna att mina föräldrar alltid har varit engagerade människor. Kloka, glada, med sunt förnuft, socialt liv, mycket friluftsliv och ideellt engagemang och det har präglat min uppväxt.

I vuxen ålder när jag började ta för mig av livet, efter en barn- och tonårstid som en blyg och osäker knubbig varelse, så började jag också engagera mig ideellt. Ställde upp för olika styrelseposter, till en början som sekreterare o kassör med sedan allt oftare som ordförande. Jag lade märke till att folk ofta litade på/förutsatte att ”någon annan” skulle fixa saker. Någon annan blev i många fall jag.

Det blir dock rätt jobbigt efter ett tag att ha många måsten, att leverera olika uppgifter och dokument, som andra hade kommit på. Men man fick ju ”credd”, beröm, och en kick av att vara duktig, och det ÄR också kul att kunna påverka!

Många av kraven kommer enbart från dig själv, tänk på det. Och det hjälper inte att det är roliga saker du gör, de stressar ändå.

Jag vet många veckor det var möten nästan varje kväll, och det krävs jobb både före och efter. Tiden med barnen blev lidande, speciellt efter Smartphonens intåg i mitt liv.

Mellan barnen tog en tuff skilsmässa upp mycket energi, ihop med ett jobb med mycket övertid, man ville ju vara duktig även där, ha ett perfekt hem och så vidare bar det sig inte bättre än att jag krashade. Jag sprang med huvudet före rätt in i den berömda väggen. Detta var 2002.

Efter ett fruktansvärt år, där den absoluta botten bestod av några ångestfyllda veckor i fosterställning, med mardrömmar och hallucinationer pga de antidepressiva tabletterna jag tog i några månader. Det varvat med panikångestattacker, så låg jag skakande som ett asplöv utan att kunna ta hand om varken mig själv eller barnen.

Jag lider fortfarande av bl a dåligt närminne pga detta, och hittar inte ord fast jag vet att jag kan dem. Det kommer aldrig läka. Andra saker jag tycker är jobbiga är skarpt ljus och höga ljud, barnskrik och t ex om man tappar bestick i golvet, det skär i mina öron. Fruktansvärt frusterande!

Det jag lärt mig av detta helvete på jorden var att lyssna på kroppens signaler. Dock är det inget man gör över en natt. Det tar år, först krävs insikt, och ”avgiftning”. Och att man lär sig leva med sviterna. För det är en slags drog, den kallas faktiskt Honungsfällan, att man blir beroende av berömmet man får, duktighetskickarna är sockret s.a.s.

Som rehabilitering efter sjukskrivningen sökte jag året efter en trädgårdsutbildning, och en till efter det, och min vana trogen gav jag järnet och nöjde mig inte med mindre än högsta betyg i samtliga ämnen. Jag startade mitt första företag under sista terminen och jobbade med det parallellt innan examen 2007.

Gudars va kul med trädgårdsanläggning!🌱 Att rita, bygga en trädgård och ibland sköta den, vilket drömjobb! Firman växte med maskiner, fordon, personal, mitt kreativa arbete fick dock med tiden stryka kraftigt på foten och jag ägnade min tid, dag och även kvällar och nätter – åt firman, ärligt talat.

Många kvällar ägnades återigen till olika sammanträden, jag startade nya föreningar och projekt, nätverkade och glodde i min mobil 24/7 och jagade likes.

📵 Jag vet och mår fortfarande dåligt över att jag ofta snäste av barnen för att de ”störde mig” i mitt mobilmissbrukande, en förklaring till varför jag på riktigt – verkligen avskyr mobiler, och att jag vet vad de kan förstöra, tragiskt!

Ja, inte telefonen i sig naturligtvis, finns oerhört mycket bra med den, det är det o-sociala, faktiskt beroendeframkallande och respektlösa beteendet jag vänder mig mot, som jag själv var mitt inne i.

Så för min del är den ständiga uppkopplingen fruktansvärt stressande. Jag tycker det är väldigt sorgligt att den ene sitter/ligger o kollar i mobilen medans den andre är bredvid och inget hellre vill än att prata, att umgås utan den förbaskade tingesten som då är en riktig humörsänkare, tids-och energitjuv och en riktig ”cock-blocker”!

Som sagt, jag har en slags hat-kärlek till min mobil, vill helst lämna den vid tomtgränsen när jag kommer hem, men måste ju kunna svara när Markus eller kidsen ringer, enbart därför har jag den (oftast) inom hörhåll, men samtliga aviseringsljud är avstängda.

Visst, FB t ex, kollar gärna ett par ggr/dygn, men långt ifrån alla dagar i veckan, före jobbet, på fikarasten eller på kvällen när jag är själv. Att kolla vad folk gör i sina liv, att kunna få råd, att dela sina tankar, suveränt! Att läsa mejl, skriva blogg 😉 eller fota är ju också kanon! Men bara när jag är ensam. Såklart väljer jag hellre mänskligt sällskap alla dar i veckan!

Fine, jag kanske är överkänslig, och du tycker att det är mitt problem som jag borde lära mig hantera. Men om jag visste om något som du mådde dåligt av skulle jag undvika det i din närhet, självklart! Och respekt ska gå åt båda hållen eller hur!? Jag försöker dock att inte ta strider i onödan, tiger och lider hellre, och eftersom jag inte är långsint går det mesta över.

#musslanstängersig #jajagärkanskelitebittermenbjuderpådet. #okdetfinnsnågrabrasakermedmobilenrtexattringapåden

Nåväl, jag kom på att vi skulle flytta, runt 2009, så mark införskaffades och en gård skulle byggas, i stort sett egenhändigt såklart. Sagt och gjort, dygnets timmar räckte egentligen inte till, ”egentid” har aldrig tagit upp någon stöddig del i min kalender, möjligtvis som förslösad ”mobiltid”, utan företag, föreningar och bygget tog all tid. Så himla kul med nya projekt, nya kickar och vara duktig igen!!

Januari 2013 sökte jag jobb på Hasselfors Garden. Det var inte roligt längre med företaget. Fy fasen vilken energi jag var tvungen att uppbåda för att rita, räkna, sköta ekonomi och åtaganden. Företaget var nu ett stort tungt måste, som låg på mina axlar och sög energi. Skötte det parallellt första året på HFG, jobbade arslet av mig på kvällar o helger för att sköta det jag lovat.

Dessutom i samma veva, jan 2013, upptäckte jag Landsbygdspartiet oberoende och blev eld och lågor. Nya kickar! Jag startade upp en lokalavdelning direkt och engagerade mig järnet i partiet.

Hade nyligen fått upp ögonen för krisen på landsbygden, specifikt mjölkbönderna just då och startade Landsbygdsupproret med landsomfattande traktorkorteger och demonstrationer årligen utanför riksdagen. Mobilen och datorn glödde, fick banne mig tennisarm i fingrarna!

Herregud, jag blir trött bara jag tänker på detta, men viktig lärdom eller hur! Jag vet hur trötthet dominerade min fritid dessa år. Jag hade ett jättekul jobb, och även om mina fritidssysslor också var roliga och utmanande så var jag trött. Inte så konstigt. Men varför ha egentid?

Jag tackade ja till att bli partiledare inför 2016 som grädde på moset, jösses vad spännande! Nog med fritidssysslor? Nejdå, här skulle startas fler roliga projekt, Lantiskryzzen t ex, 4 år i rad, börja skriva på 2 böcker, bygget fortskred, nu med djur på gården, barnen växte upp och baam, ny skilsmässa sommaren 2017.

Ja, ni fattar ju själva, trots utbrändheten var jag igång igen. Visst hade jag fått varningssignaler genom åren och tvingats pausa vad det nu var jag hade för mig. Men faktum var att straxt före denna tidpunkt hade jag bestämt mig för att nu MÅSTE jag tagga ner, jag avsade mig de förtroendeuppdrag jag hade, utom partiet, det var ju valår snart. Jobbet var fortfarande otroligt kul och stimulerande, och det har alltid funkat.

Så i slutet av 2017 var jag helt slut, ensamstående på en nybyggd gård, jag såg verkligen emot att komma ner på nollpunkten inom kort, något annat alternativ fanns inte om jag inte ville stånga pannan i väggen igen.

Jag skulle leva ensam, med mina höns och nu istortsett vuxna barn. Punkt.

Jag vet inte varifrån detta bekräftelsebehov kommer ifrån, men jag blir taggad av motstånd, att folk ba ”det går aldriiiiig!” Då vill jag bevisa motsatsen, och det mesta går – om man vill!

Men just detta med att få kickar av sociala media, att känna sig tvungen att kolla ifall likes, kommentarer och reaktioner kommit in, att omedvetet snegla mot mobilen, känna efter den i fickan, hålla den i handen vart du än går. Riktigt sjukt, av mig själv i synnerhet.

Mobilen styrde som sagt mitt liv ett tag. Ser på andra i min absoluta närhet, som tror att de inte är ”beroende”, sitta o fingra på mobilen, lägger den på bordet, det plingar o lyser, durrar ständigt. Skitirriterande, och stressande. Och man bara MÅSTE kolla, det kan inte vänta tills man är ensam, tydligen! Eller, read my lips: JOO DET KAN DET, det mesta faktiskt!!!! 😓 Sjukt störande – och förstörande!

Kalla mig löjlig, rabiat, rastlös, impulsiv, naiv, drömmare eller vad du vill, men jag har alltid krigat för det jag tror på, gillar också att sticka ut, har lärt mig våga ha skinn på näsan (Tack för det också M ❤), men tänker, ja, jag bara måste, pausa nu, rejält, på riktigt, få tillbaka mig själv!

Fortsättning följer inom kort……

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s