😍 Det snurrar i huvudet. Tusen frågor och funderingar. För varje svar så dyker det upp fler frågor att ta reda på svaret på. Kvällarna ägnas till stor del att söka information. Undertecknad är något av ett kontrollfreak så ju mer man vet desto bättre känns det.
En av många viktiga saker för mig, ja för oss båda, är att både jobbet och förhållandet ska fungera.
Vårt liv i lastbilen kommer att komprimeras till några få kubik, de tillhörigheter vi har decimeras kraftigt. Det kommer krävas att man kompromissar än mer, sväljer eventuell stolthet och lägger prestige och envishet på hyllan i diskussioner. Det kommer krävas stor diciplin att ställa tillbaka t ex kaffeburken i skåpet så det inte hamnar kaffe i hela hytten vid första inbromsningen. Att direkt lägga smutstvätten i rätt påse, att ha saker inom räckhåll under körning mm mm, disciplin och planering. Tur att iaf en av oss har guldmedalj i de grenarna 😘.
Men också att skilja på arbete och privatliv. Jobbarkompisar, kompisar och kärlekspar. Det är sex personer i den där lastbilen. Och sex i en lastbil är inte helt lätt 😉. Det är nog bäst att vara två åt gången och att inte blanda ihop rollerna.
Häromdagen fick jag nästan panik, jag såg för min inre syn mig själv i ett skräckscenario där jag vilt rökande och med en stor tuggtobak under läppen, överviktig, med skitiga naglar och vildvuxna armhålor bredbent klev runt lastbilen med keps, stripigt hår, skitiga kläder, nerhasade brallor och Texasdialekt svärandes högt innan jag ställde mig och urinerande och släppte en brakare. Gud giv mig styrka att bevara min kvinnlighet!😅
Markus är min bästa vän. Min älskade och snart min arbetskamrat. Tillsammans 24/7, i en lastbilshytt i ett nytt land, det ultimata testet för ett förhållande antagligen. Tapetsera ett rum ihop, släng dig i väggen!
Vi är rätt olika, men samtidigt väldigt lika. Olika egenskaper och förhållningssätt men lika värderingar och samma barnsliga humor vilket är grymt skönt. Vi har inte bråkat under detta vårt första år, vi har inte skrikit eller kastat saker i golvet, slängt igen dörrar eller sopat till den andre med tillhyggen, det skulle aldrig falla mig in, jag är inte sån som människa.
Ibland vilt har vi diskuterat olika ståndpunkter, absolut, men prestigelöst och med respekt till varandra. Det är inget förskönande av verkligheten, det är vår verklighet. Vi kompletterar varandra, där jag brister där finns han, och när han inte räcker till finns jag där.
Något jag lärt mig av tidigare erfarenheter är att ingen är perfekt, eller… så är alla perfekta på sitt sätt. Varför ska vi klaga på småsaker hos den andre, bättre knipa igen, vara sitt bästa jag och behandla sin partner som jag själv vill bli behandlad.
Vi får inte ta varandra för givna, vi får inte glömma bort varför vi föll sanslöst för varandra, det blir en utmaning, den viktigaste av dem alla.
Nog med klyschor nu 🤗 det kommer komma dagar när allt går fel, lastbilen pajjar, det är snöstorm, man är magsjuk och man längtar efter en egen toalett, en egen säng, klippa gräsmattan och ta en fika med svägerskan. Ilska, frustration, tårar och saknad, de dagarna kommer. Ovärdeligt att vara två då.
Mackan & Erika 