🤔 Av alla mina kompisar har jag, som alla andra, några nära vänner. Och vänner för mig är de som kan ta en diskussion som är jobbig, man tycker olika, något som gör den ene eller den andre förbannad.
En av få som inte tycker om vår plan att emigrera är en väldigt god vän till mig, låt oss kalla honom Lars för formens skull. Lars var en av de första som fick reda på, efter barnen, att vi skulle emigrera. Jag ringer till honom och hans fru svarar, som även hon är en god vän, och jag berättar att nu jävlar händer det jag dillat om i många år. Första svaret från mina vänner är:” Hur mycket hade ni druckit när ni tog detta beslutet?”
Jag blir inte ledsen, förbannad eller arg för det, faktum var att det var lite väntat. Vi har ju känt varann i många år och man känner väl sin lus på gången, så det svaret var lite väntat. Någon dag senare ringer Lars och vi snackar lite om detta. Jag har som sagt pratat om detta i flera år och han prövar sig fram i vår diskussion men även han känner sin lus på gången. Han ger snart upp med kommentaren att han måste snacka med Erika om detta. Nu börjar ”problemen”, för i min värld blir jag faktiskt omyndigförklarad av min vän.
Han berättar att han har kollat upp allt vad som finns på nätet och på ambassader om hur en emigration till Kanada går till och vilka yrkesgrupper som är sk välkomna.
Lågutbildade chaffisar är inte någon kategori som står på listan, med andra ord är allt en bluff och jag kommer bara bli besviken och han vill inte jag ska bli det. All respekt till Lars för detta MEN allt som står på nätet är inte sant eller fullkomligt.
Jag har, som jag sagt innan, goda vänner i Kanada och bara genom denna blogg fått fler som har goda råd, tankar, kunskap och erfarenhet om detta.
I skrivandets stund har Lars och jag inte blivit klara med vår lätt hätska diskussion men jag är helt säker på att det slutar 1-1 för ingen av oss ger sig.
Då det enda sättet jag kan ”vinna” på, är att överbevisa honom och att han får ett litet magsår pga sina lite styvmoderliga fasoner men det gör inget för jag älskar och respekterar honom ändå.
Detta skriver jag mest till Lars men även till er som är intresserade av hur man kan få något av en, slarvigt uttryckt, gräddfil in i Kanada. En arbetsgivare i Kanada måste alltså påvisa att denne inte kan få tag på kompetent arbetskraft för ett visst uppdrag, i mitt fall lastbilschaufför.
Det finns på riktigt inga longhauldrivers i Kanada och det är ett faktum. Jag har tagit kontakt med ett åkeri utanför Winnipeg och dom säger sig villiga att ta ”fighten” med myndigheter i Kanada om jag providerar vissa dokument. Vad som krävs i mitt fall för att få ett PR ( permanent residency, permanent uppehållstillstånd) är: ( nu kommer stolparna)
- Ett IELTS test vilket är ett prov som visar hur god min engelska är i tal, skrift och förståelse 2500:-
- Referenser från 3 arbetsgivare, översatt till engelska av auktoriserad tolk/ översättare ca 600:-/ sida
- Brottsregister på engelska vilket Polisen skickar översatt och klart 185:-
- Foton på ekipage jag kört och med mig på något foto med lastbil 0:-
- Kopia på mitt körkort. Fram och baksida 0:-
- Kopia på pass 0:-
- Ett utförligt CV 0:-, men en jävla massa jobb 😉
- Drivers abstract som är ett brottsregister på dina trafikförseelser som inte finns i Sverige då det hamnar i ditt brottsregister 0:-
- I mitt fall krävs 7000 CAD ( Kanadensiska dollar) á 6,95 kr i dagens valutavärde ca 50 000:-
- Kanadensiskt bilkörkort ca 600:-
När detta skickats till, i mitt fall, åkeriet tar dom luntan, knallar ner till MPNP ( Manitoba Provincial Nominee Program) som är ”migrationsverket” på kommunal nivå och säger att honom ska vi ha. Dom visar papper på att när jag har körkort så har jag arbete hos dom och dom kliar sig på hakan och godtar ( förhoppningsvis) detta. Efter det skickas det vidare till statlig nivå och PR utfärdas.
Denna process är inte gratis men den tar, i mitt fall, arbetsgivaren. Givetvis är detta en stor risk för arbetsgivaren, men eftersom det fattas så många chaufförer är det tydligen värt det. I mitt fall står även arbetsgivaren för mitt lastbilskörkort av ett värde på ca 2500 CAD. Summan av detta är ca 54 000:- plus flygbiljetter.
Erika kommer att göra vissa delar av detta såsom IELTS test och båda körkorten då hon inte, till en början är anställd. Slutsumma ca 100 000:- för vår del. Vad kostnaden för arbetsgivaren är, är jag inte säker på, men de investerar ju i mig/oss.
Det tillkommer småkostnader för ETA, ESTA på några tiotals dollar vilket innebär att man, kortfattat, får flyga över USA och att man får stanna en längre period i Kanada. Man gör även en inledande arbetsintervju via Skype, Zoom som tar ca 1 timme men i mitt fall 1,5 då det var dags för Superbowl och Mr Makie och jag har amerikansk fotboll som gemensamt intresse.
Det tillkommer såklart frågor och tveksamheter i vissa saker och fall men jag tycker att researchen är godtagbar till skillnad mot Lars.
Jag må vara en slarver i vissa fall och även impulsiv men inte i detta fallet. Jag har ett stort kunskapsförråd att ösa ur tack vare bland annat Patrik, min emigrerade vän sen 7 år tillbaka som även ordnat kontakten med åkeriet.
Efter jag har skrivit detta kommer jag och Lars troligtvis att vara oense men fortfarande bästa vänner då riktig vänskap innebär att man inte alltid är överens.
Mackan & Erika 