☕ Som jag sagt innan så pratar Erika och jag om allt och härom dagen kom vi in på Utvandrarna. Vilhelm Mobergs fantastiska skildring om de hundratusentals desperata svenskar som för ca 150 år sedan såg sig nödgade att fly Sverige för att överleva.
Att tänka på det ställer saker lite på sin spets, tänk efter, på riktigt. På 1850-60 talet svälter barnen i Sverige ihjäl, det är missväxt, djuren dör, det är allmän misär och den enda räddningen dessa människor ser är att åka till Amerika.
Tänk efter nu, du packar ner hela hushållet, klockan, koffertar, soffan, matbordet, ungar, ja hela konkarongen och ska ta er till kusten.
Du har ingen aning om vad som väntar, hur lång och ödestiger resan blir och hur något kommer bli. Det enda du vet är att du aldrig kommer återse hemlandet, hembygden och den kvarlämnade släkten igen.
Väl framme vid kusten, där väntar en båt för en flera veckors lång resa där sjösjuka, sjukdomar och stor misär väntar och när du äntligen kommer fram så väntar ytterligare en lång jobbig resa genom ett land där du inte kan språket, och stora utmaningar iform av fler sjukdomar, lurendrejare och strapatser utöver det vanliga kommer i er väg.
Innan du ens kan etablera dig, börja bygga ett hus och börja arbeta för födan har du gått igenom oerhört mycket, tagit en enorm risk och betalat ett högt pris för chansen till ett bättre liv.
Erikas och mina bekymmer är minimala i det perspektivet. De består till exempel i att få arbetstillstånd, vilket flyg som vi ska ta och vilket telefonabonnemang som blir bäst. Ställen att bo på haglar det av, pengar finns på fickan, det är bara att knalla in på första bästa affär och köpa det vi behöver, det finns ett jobb som väntar och man kan språket hjälpligt.
Sjukvården fungerar utmärkt, det är tryggt, människorna är faktiskt trevliga, man är välkommen osv. jag kan fortsätta men det behövs inte.
Ser man på Karl-Oskar och Kristina och dess gelikar, så får man ett nyttigt perspektiv. Det blir ganska magstarkt att gnälla då. Detta är ju inte på liv och död, bara på livstid, förhoppningsvis.
Mackan & Erika 